Skrivandet som motstånd – och varför jag aldrig helt slutat

Jag har ibland tänkt på varför jag fortfarande skriver.

Efter alla dessa år.

Efter alla de där gångerna när jag tänkt:”Det räcker nu. Jag orkar inte mer.”

Men så sitter jag där ändå. Med pennan i handen. Eller med fingrarna på tangenterna. Och det börjar.

Ett ord. En bild. En känsla jag inte riktigt kan förklara –men som måste ut.

För mig har skrivandet aldrig bara varit ett uttryck.

Det har varit ett motstånd. Mot det som gör ont. Mot tystnaden. Mot att låta andra bestämma berättelsen åt mig.

Jag skrev när jag var tonåring och inte visste vem jag var.

Jag skrev när sorgen blev för stor och orden var det enda som höll mig kvar.

Jag skrev mig igenom städer, genom kärlekar, genom tvivel och tvivel igen.

Och på något sätt har det alltid funnits där.Som en tråd.

Som en inre röst som vägrat ge upp.

Skrivandet är inte alltid vackert.

Det är slit, det är tvivel, det är självkritik.

Men det är också frihet. Det är det enda rum där jag inte behöver vara något annat än den jag är.

Och det är där, mitt i det, som jag känner:Det här är mitt sätt att stå upp.Att stå kvar.

Mot glömska.Mot förminskning. Mot att inte bli sedd.

Och kanske, när allt kommer omkring, är det inte böckerna i sig som är det viktigaste. Utan att jag fortsatt. Att jag aldrig riktigt lagt pennan ifrån mig.

För ibland är skrivandet det enda vapnet man har –mot det som annars skulle tysta en.