Små lögner vi säger för att slippa krångla

Det är inte alltid stora lögner som håller samhället igång.

Ibland är det bara:

"Jag är strax där."

Fast man fortfarande står i hallen och letar efter nycklarna.

Eller:

"Jag såg inte ditt meddelande."

Fast man såg det.

Läste det.

Tänkte svara.

Och sedan orkade man inte riktigt vara människa just då.

Det finns de stora lögnerna. De som förstör, bedrar, sårar och förändrar liv, men sedan finns de där små, vardagliga lögnerna. De som nästan blivit en sorts social olja i maskineriet.

Vi säger dem inte alltid för att vara elaka.

Ofta säger vi dem för att slippa krångla.

För att slippa förklara.

För att slippa göra någon besviken.

För att slippa säga det som egentligen är sant.

"Vi får höras."

Det betyder ibland att vi faktiskt vill höras.

Men lika ofta betyder det:

Jag tycker om dig, men jag vet inte när jag ska orka eller hinna få in ännu en relation i mitt redan överfulla liv.

"Det spelar ingen roll."

Jo, det gör det.

Det spelar ofta roll.

Restaurangvalet.

Tiden.

Vem som kör.

Vilken film man ser.

Vad någon sa.

Vad någon inte sa.

Men ibland är det lättare att säga att det inte spelar någon roll än att riskera att verka besvärlig.

Vi har nästan blivit experter på att förminska oss själva i artighetens namn.

"Jag är inte trött."

Säger man med tom blick, tung panna och en kropp som för länge sedan har lämnat mötet.

"Jag ska bara..."

Det är kanske den största lögnen av dem alla.

Jag ska bara kolla mobilen.

Jag ska bara svara på ett mejl.

Jag ska bara vila fem minuter.

Jag ska bara fixa en sak till.

Sedan har en timme gått.

Eller ett år.

Kanske är de små lögnerna också ett tecken på hur svårt det blivit att vara helt ärlig i en värld där alla redan verkar ha så mycket.

Ingen vill vara den som ställer till det.

Ingen vill vara den som säger:

Jag orkar inte.

Jag vill inte.

Jag blev faktiskt ledsen.

Jag behöver vara ifred.

Jag hinner inte med allt jag låtsas hinna med.

Så vi putsar sanningen lite.

Gör den mjukare.

Mer socialt gångbar.

Mindre kantig.

Och kanske är det mänskligt.

Kanske behöver vi ibland små buffertar mellan oss och verkligheten. Allt kan inte sägas rakt ut hela tiden. Alla sanningar behöver inte kastas i ansiktet på människor som redan försöker ta sig igenom dagen.

Men det finns också något befriande i de människor som vågar säga som det är.

Inte brutalt.

Inte hänsynslöst.

Bara ärligt.

"Jag såg ditt meddelande, men orkade inte svara just då."

"Jag vill gärna ses, men jag har inte energi den här veckan."

"Det spelar faktiskt roll för mig."

"Jag är trött."

"Jag behöver gå hem."

Kanske skulle världen inte rasa om vi sa så lite oftare.

Kanske skulle den tvärtom bli lite enklare att leva i.

För bakom många små lögner finns egentligen något väldigt mänskligt.

En önskan om att inte såra.

En rädsla för att vara till besvär.

En trötthet vi inte vill visa.

Ett liv som är lite mer komplicerat än vi låtsas.

Och kanske är det just därför vi fortsätter.

Vi säger:

"Jag är strax där."

Fast vi inte är det.

Och någon annan svarar:

"Ingen fara."

Fast det kanske är det.

Sedan möts vi ändå.

Lite sena.

Lite trötta.

Lite oärliga.

Men fortfarande mänskliga.