Sverige mellan raderna – del 4 Folkhemmet i sprickorna – romanerna som avslöjade baksidan
- 31 maj
- 3 min läsning
Det finns epoker som vi gärna minns i efterhand.
Folkhemstiden är en sådan.
När Sverige berättar historien om sig självt handlar det ofta om rekordår, välfärd, trygghet och framtidstro. Om miljonprogram, sociala reformer och ett samhälle som steg för steg blev rikare, jämlikare och mer modernt.
Och visst fanns allt det där.
Men litteraturen har alltid haft en märklig förmåga att hitta det som skaver bakom fasaden.
Den har ofta stått där med ficklampan riktad mot de mörka hörnen medan resten av samhället tittat åt ett annat håll.
Det är därför böcker som Barnens ö och Rapport från en skurhink fortfarande känns viktiga.
De påminner oss om att varje framgångssaga också har sina baksidor.
Under decennierna efter andra världskriget förändrades Sverige snabbare än kanske någonsin tidigare.
Fattigdomen minskade.
Bostäder byggdes.
Sjukvården förbättrades.
Utbildningen byggdes ut.
Många människor fick möjligheter som tidigare generationer bara kunnat drömma om.
Men samtidigt växte också en annan berättelse fram.
En berättelse om människor som inte riktigt passade in.
Om dem som hamnade mellan systemen.
Om ensamhet, klasskillnader och ett samhälle som ibland blev så upptaget av att organisera människors liv att det glömde att se människorna själva.
Det är här litteraturen kommer in.
När P.C. Jersild gav ut Barnens ö 1976 mötte läsarna en berättelse som på ytan handlar om den elvaårige Reine.
Men under ytan handlar romanen om något mycket större.
Reine lever i ett Sverige som på många sätt fungerar.
Skolan finns där.
Sociala institutioner finns där.
Samhället är organiserat.
Ändå är han ensam.
Det är kanske just det som gör boken så stark.
Den visar att välfärd inte automatiskt skapar närhet.
Att ett barn kan vara omgivet av fungerande strukturer och ändå känna sig övergiven.
Jersilds roman blev en viktig påminnelse om att människan inte bara behöver trygghet.
Hon behöver också gemenskap.
Kärlek.
Närvaro.
Några år tidigare hade Maja Ekelöf gjort något som få trodde var möjligt.
Hon skrev en bok som förändrade den svenska samhällsdebatten.
Rapport från en skurhink kom ut 1970 och byggde på hennes dagboksanteckningar från livet som städerska.
Det var ingen roman i traditionell mening.
Det var vardag.
Arbete.
Slit.
Ekonomisk oro.
Tankar om politik och samhälle.
Det var en röst som sällan hade fått plats i litteraturen.
Och kanske var det just därför boken fick ett sådant genomslag.
Plötsligt kunde människor läsa om Sverige från golvnivå.
Inte från maktens korridorer.
Inte från universitetens seminarierum.
Utan från städvagnen.
Från tvättstugan.
Från verkligheten.
Boken belönades med Ivar Lo-priset och blev ett viktigt dokument över den svenska arbetarklassens erfarenheter under folkhemstiden.
Det intressanta är att dessa böcker inte försöker förstöra bilden av Sverige.
De försöker göra den mer sann.
För det är skillnad.
Att älska sitt land betyder inte att man blundar för dess problem.
Tvärtom.
De mest betydelsefulla författarna har ofta varit de som vågat peka på sprickorna.
Inte för att riva ner.
Utan för att förstå.
För att förändra.
För att göra något bättre och det är därför dessa böcker fortfarande känns så moderna.
Även idag lever vi i ett samhälle som gärna beskriver sig självt genom statistik, reformer och ekonomiska siffror.
Men människor lever sina liv någon annanstans.
I ensamheten.
På arbetsplatserna.
I relationerna.
I vardagen.
Där litteraturen alltid har haft sin hemmaplan.
När jag läser Barnens ö och Rapport från en skurhink slås jag av hur mycket de berättar om Sverige som inte går att mäta.
De visar att ett samhälle inte bara kan bedömas efter hur rikt det är.
Utan också efter hur människor mår i det.
Hur sedda de känner sig.
Hur mycket värdighet de får behålla.
Det är därför de fortfarande är värda att läsa.
Inte för att förstå det Sverige som var.
Utan för att bättre förstå det Sverige som är.
För ibland syns ett land tydligast just där fasaden har börjat spricka.