Två gitarrer, ett arv, en låt

Det är nationaldag i Sverige. Solen smyger sig in genom fönstret och lägger sig över trägolvet, över soffan, över händer som rör sig vant över strängar. På varsin stol sitter vi – jag och Eric – och spelar.

Han med min gamla Concord Jumbo -77, en gitarr jag en gång fick av min pappa. Nu lever den i hans händer. Tonerna vandrar genom rummet som något både välbekant och nytt. Det är som att musiken minns vägen.

Det vi gör är mer än att spela. Det är ett samtal. Ett band. Ett sätt att vara tillsammans utan att säga så mycket.

Jag minns hur det började för mig. Hur jag satt med gitarren i knäet, lyssnade, lärde mig, letade efter mitt eget uttryck. Hur musiken blev mitt språk, mitt skydd, mitt fönster ut och min väg in. Och nu ser jag samma sak i Eric. Det där ljuset i blicken när tonerna hittar rätt.

Det här är en sorts nationaldag jag gillar.

Inte den högljudda, inte den stora scenens.

Utan den som pågår i vardagsrumstonart – varm, musikalisk och äkta.

Med ögonkontakt. Med musik som går i arv.

Med hjärtat fullt. 💙💛