Vad gör man med sin frihet

Tidig måndag morgon. Vecka 23.

Fåglarna har redan varit vakna länge. Det ligger ett stilla, nästan blåaktigt ljus över köksbordet där kaffet doftar nybryggt och världen fortfarande känns lite mjuk i kanterna. Juni är här, men med en tvekan i steget. Temperaturen kämpar sig uppåt, men det är inte det det handlar om. Det är något annat som ligger i luften. En sorts... förväntan?

Jag tänker på frihet.

Inte som i semester, inte som att slippa något. Utan den där andra sortens frihet – den som plötsligt uppstår när ingen säger åt en vad man ska göra, vara, känna eller längta efter. Den som dyker upp när man står mitt i ett öppet fält, utan skyltar.

Vi lever i en tid där vi har fler val än någonsin. Vi kan jobba varifrån vi vill, forma våra relationer efter nya mönster, byta riktning flera gånger i livet, drömma högt, stanna kvar, resa bort, skapa något nytt. Vi är fria att skapa oss själva – igen och igen.

Och ändå sitter så många av oss med en märklig rastlöshet i kroppen.

För vad gör man egentligen med all den där friheten?

Det är en fråga som växer just nu, tror jag. Inte för att vi saknar möjligheter, utan för att vi drunknar i dem.

För varje val vi gör, är det något annat vi inte gör. För varje väg vi går, stängs andra. Och plötsligt handlar inte livet längre om rätt eller fel, utan om nog. Har vi gjort nog? Har vi valt rätt nog? Lever vi stort nog?

Det är lätt att gå vilse där. I sin egen kompass.

Jag vet inte vad svaret är. Men just nu vet jag att kaffet smakar gott. Att det blå ljuset genom fönstret påminner mig om att varje dag börjar på nytt – oavsett hur mycket vi grubblar.

Kanske är det just det friheten är. Att få välja att inte välja. Att bara vara. En stund.

Och kanske är det där, i det stilla, som något annat kan få börja växa. Något som inte är planerat eller optimerat. Något som inte behöver synas.

Frihet. Som ett andetag. Inte som ett krav.