Vad händer när vi slutar längta?

En stilla stund vid Missisippifloden för att se hur solen går ner i Louisiana

Det finns något i väntan.

I att räkna ner dagar.

I att stå i ett kök och känna doften av något som snart ska bli klart.

I att bläddra i en gammal kalender och ha något ringat med röd penna långt fram i tiden. Något som ännu inte är här, men som glimmar som ett löfte.

Men idag? Idag trycker vi på play.

Vi lever i ett samhälle där allt finns tillgängligt omedelbart. Vill du se en hel säsong av en serie? Varsågod, den finns där. Alla avsnitt på rad. Inga veckovisa släpp, inga cliffhangers som hänger kvar i kroppen i en vecka. Inget ”vad tror du kommer hända?” i korridoren på jobbet. Bara nästa avsnitt. Och nästa. Och nästa. Tills det tar slut, och vi känner oss... tomma.

För det var inte bara underhållningen vi ville åt. Det var också förväntan. Det där pirret av att något är på väg. Något som inte finns än, men som snart kommer. En serie, ett brev, en sommar, en första kyss.

När vi slutar längta förlorar vi inte bara magin i själva väntan. Vi tappar också bort vår förmåga att stå ut med tomrum. Med tystnad. Med tristess. Med det där lilla utrymmet där längtan faktiskt bor.

Jag minns när man väntade på att ett album skulle släppas. När man hörde första singeln på radion, spelade in den på kassett, och sen höll andan i flera veckor tills hela skivan fanns att köpa. Den första genomlyssningen – med hörlurar, i mörker – var en ritual. Idag finns hela albumet tillgängligt samtidigt. Ofta också tillsammans med femton andra releaser samma dag. Och ändå är det som att inget riktigt fastnar längre.

Vi byter, klickar, hoppar, vidare. Ständigt på jakt efter mer. Men kanske är det just därför vi känner oss mer otillfredsställda än någonsin. För när inget dröjer, när inget kostar väntan – då förlorar det också lite av sin betydelse.

Jag tror vi behöver längta mer. Våga sakna. Vänta. Drömma om något som ännu inte är här. Inte för att allt var bättre förr, men för att allt inte måste vara nu.

Så kanske är det dags att pausa ibland. Låta något ta tid. Säga nej till autoplay och istället säga ja till något som får växa. Som får mogna. Som får oss att längta lite igen.

För det är i längtan vi hittar magin.

Och utan magi – vad är vi då?