Vad skriver du om på din blogg?

Jag får den frågan ganska ofta. Ibland säger jag att jag skriver om musik och resor. Ibland säger jag att det är en personlig blogg. Båda svaren stämmer. Ändå kommer jag ofta på efteråt vad jag egentligen skulle ha sagt. Som häromdagen, när jag skrev om mamma och pappas hus i Ellenö. Jag hade stannat till på väg hem från jobbet, som jag brukar göra på fredagar. Snön låg kvar utanför huset som pappa började bygga 1977. Medan jag stod där tänkte jag på hur det var när vi flyttade dit året därpå. För mina föräldrar var det ett hus de hade arbetat för och ett ställe där de skulle uppfostra sina barn. För mig blev det en av de platser jag fortfarande utgår ifrån när jag försöker förstå vem jag är. Det tog mig nästan femtio år att se vad de hade byggt.
Ibland börjar det med en låt. Jag kan köra hem genom Dalsland en fredag och få höra Bottle Rockets och plötsligt se vägen framför mig som den såg ut i somras, i USA, med Anette bredvid mig. Jag minns hur gärna vi ville fortsätta lite till. Och när jag skriver om pianot på Diamond Belle Saloon i Durango är det själva ögonblicket då jag satte mig vid tangenterna som jag vill tillbaka till. Jag hade gått dit som besökare. Efter några toner satt jag och föreställde mig hur det skulle vara att bo i den där staden och komma in en kväll när ingen längre frågade varifrån jag kom. Jag har känt så på flera platser långt hemifrån. Jag har också längtat hem till Färgelanda från just de platserna. Det där har jag aldrig blivit riktigt färdig med, och det är nog därför jag fortsätter skriva om det.
Jag skriver om familjen och om hur märkligt det är att först vara den som vuxna väntar in och sedan själv bli den som saktar ner stegen. På ett gammalt foto håller pappa mig i handen medan morfar bär min lillebror. Jag har sett den bilden många gånger. Länge såg jag mest de utsvängda byxorna och hur unga alla var. Numera tittar jag på pappas hand. När jag stod i Alhem och såg Eric göra sin första spelning med sitt band tänkte jag först på hur det hade gått för mig på samma scen 1983. Sedan kom jag att tänka på min lillebror, som hade stått där med alla sina förväntningar på oss och fått höra gitarrer som knappt höll stämningen. Första gången jag berättade den historien handlade den nog mest om hur det gick för bandet. Nu undrar jag mer hur det kändes att vara den där lillebrorsan.
Och ibland skriver jag för att jag blir förbannad eller för att något skaver. Jag tillbringar mina arbetsdagar bland unga människor som ska försöka föreställa sig ett liv efter skolan. När de redan börjat väga sina drömmar mot vad en maskin kan tänkas göra om fem år tycker jag att vi vuxna har anledning att fundera över vad vi säger till dem. Jag skriver också om att ha vuxit upp med en telefon i hallen och nu leva i en tid då jag gärna låter min egen telefon ringa färdigt, trots att jag ser precis vem det är. Jag är själv med i den förändring jag skriver om. Det gör frågan mer intressant, och ibland lite besvärligare.
Varför skriver jag då? För att jag ofta förstår först när jag skriver. Jag kan börja med att berätta om ett hus och upptäcka att jag egentligen har tänkt på mina föräldrar hela kvällen. Jag kan sätta mig för att skriva om en låt och inse att det jag saknar är ett samtal i bilen. Ibland hör någon av sig efteråt och berättar om sitt eget föräldrahem, en spelning jag aldrig varit på eller en människa jag aldrig träffat. Då har det hänt något jag fortfarande blir lika glad över. Jag har suttit här och försökt minnas hur det var för mig, och någon annan har kommit ihåg något ur sitt liv.
Så nästa gång någon frågar vad jag skriver om säger jag att jag skriver om sådant som har stannat kvar hos mig.