Vi sa aldrig farväl – vi bara slutade höra av oss

För ett tag sedan pratade jag med en vän. Ett sånt där samtal som började med vardagsprat – jobb, planer, vädret – men som ganska snabbt skiftade ton. Hon berättade om en gammal vänskap som en gång varit självklar. Någon hon pratat med nästan dagligen, som visste allt om henne. Någon som fanns där genom kärlekar, uppbrott, sjukdomar, skrattattacker mitt i natten. Någon som kändes som familj, trots att de inte delade blod.

Och så sa hon det där:"Vi sa aldrig farväl. Vi bara slutade höra av oss."

Det fastnade i mig.

För hur många sådana relationer bär vi inte på? Vänskaper som en gång var intensiva, viktiga, till och med livsavgörande – och som sedan bara bleknade. Inte för att något hände. Inte för att någon sa fel sak. Utan för att livet kom emellan. Rutiner ändrades. Någon flyttade. Någon träffade en ny partner. Ett samtal blev till ett meddelande. Meddelandet blev till en tanke: "Jag hör av mig sen." Och sen… glömde man. Eller vågade inte. Eller trodde att det var för sent.

Det är inte alltid bristen på kärlek som gör att vi slutar höra av oss. Ibland är det precis tvärtom. Att det gjorde ont att någon glidit längre bort, men att man inte riktigt visste hur man skulle fånga tillbaka det. Att tystnaden blev för tjock att skära sig igenom. Stoltheten för stark. Eller sorgen för tyst.

Jag började tänka på mina egna gamla vänskaper. De som var ryggraden i mina tjugoårsåren. De som såg mig växa, tvivla, explodera av liv. De som hjälpte mig hitta vem jag var, och kanske också vem jag inte ville vara. Människor som kunde läsa mig som en bok. Som visste vilka sånger som betydde något. Som skickade sms precis när jag behövde det, som att de kände på sig.

Och jag insåg att vissa av dem… bara försvann. Inte i ett drama, inte i ett svek. Utan i tystnaden.Vi sa aldrig farväl.Och kanske just därför känns de inte riktigt borta. Deras plats i mig finns kvar, som gamla möbler i ett rum man sällan går in i – men som ändå står där, dammiga och orörda, men betydelsefulla.

Ibland undrar jag vad som skulle hända om vi bara hörde av oss. Om vi skickade det där meddelandet vi tänkt skriva i flera år. Om vi vågade säga: "Jag saknar dig." Inte för att återuppliva det som var. Men för att ge det som en gång fanns det erkännande det förtjänar.

Alla vänskaper är inte eviga. Men vissa bar oss genom tider i livet då vi inte hade klarat oss utan dem. Och det är värt att minnas. Värt att hedra.

Så till dig som en gång stod mig nära – eller till alla som förlorat någon på det där lågmälda sättet:

Jag tänker på dig ibland. Jag undrar hur du har det. Och jag bär fortfarande det vi delade med värme. Vi sa aldrig farväl.Men du var viktig.

Och det är du kanske fortfarande.