Året är 1968

Året är 1968.

Mamma är nitton. Pappa är tjugo.

Två unga människor som just tagit steget ut i vuxenvärlden och ändå står de där, med en liten pojke – jag – och allt förändras. Inte med buller och bång, utan på det där stilla sättet som bara ett barns andetag i ett sovrum kan förändra världen.

Det är Sverige på 60-talet. Folkhemmet är fortfarande en idé som luktar sågspån, nybakat bröd och kvällstidningar på köksbordet. TV:n flimrar svartvit och bilarna låter som om de ännu inte hunnit vänja sig vid moderniteten. Det är ett land där man knackar på hos grannen utan att ringa först. Där sommaren tycks längre och vintern tystare.

Men ute i världen är det allt annat än tyst.Martin Luther King och Robert Kennedy skjuts ihjäl. Kriget i Vietnam når nya toppar. Pragvåren slås ned under pansar. I Paris kastar studenter sten och ordningens väggar spricker.

Musiken ändrar riktning: The Beatles gör White Album, Hendrix eldar sina gitarrer, Johnny Cash sjunger inför fångarna i Folsom.

Mitt i detta – i ett Dalsland långt från Paris och Washington – föds jag. En pojke i ett hus på en gård, där framtiden är större än verkligheten, och där allt ska hända senare.

Tre år senare kommer Ronny. Min lillebror. Han som skulle bli min spegel, min följeslagare, min motvikt, min vän. Vi växte upp i samma värld av skogsstigar, cykelvägar, grus under sommarskorna, små gräl och stora drömmar. Uppväxten i Håmule– nyslaget hö, våta vantar i hallen – och samma enkla mening med livet: att upptäcka det som fanns runt hörnet.

När jag tänker på 1968 nu, på min födelsedag, känner jag alltid samma sak:Det är märkligt att allt började där. I ett år av global oro men lokal stillhet. I ett hem där mamma och pappa var mycket unga vuxna, men ändå bar oss genom allt.

Kanske är det därför jag återvänder så ofta till åren som följde. Inte för att förklara, utan för att begripa. För i efterhand ser man sammanhangen så mycket tydligare. Hur tryggheten byggdes i små lager. Hur barndomen formades utan att jag märkte det. Hur Ronny och jag, trots tre år mellan oss, formades av samma luft, samma landskap, samma skiftande tid.

Jag fyller år igen.

November.

Det där mellanrummet mellan höst och vinter, när allt är på väg att ändras men ännu håller andan. Jag blir äldre. Men när jag ser tillbaka är det fortfarande 1968 som ligger där som en grundton jag bär med mig. En startpunkt. Ett ljus från köksfönstret som aldrig riktigt slocknar.

Året är 1968 och ag kom till världen samma år som allt tycktes vridas om, byta riktning, lägga en ny karta på bordet.

Det är inte ett år jag minns – men det är ett år jag bär.