Ödeborgs fornsal

En sommar är inte komplett förrän jag har varit där. Det är bara så det är.

Jag syftar givetvis på Ödeborgs Fornsal – det lilla timrade museet med det vilda gräset runt omkring, vackert beläget på en kulle med utsikt över Valbodalen.

Museibyggnaden stod färdig 1913 och är uppförd i nationalromantisk stil, inspirerad av fornnordiska vikingahallar, med svarttjärtade stockar och tidstypiska takdrakar. Det är som att huset i sig vill berätta något, långt innan man ens kliver in genom dörren.

I år är det femte sommaren som min brorson Victor står som guide där. Fem somrar av att öppna dörren, tända lyktor och leda besökare genom museets samlingar – från stenyxor och verktyg till en altartavla från 1600-talet och en bila som sägs ha använts vid den sista avrättningen i Valbo härad 1830.

När jag frågar Victor vad han tycker är museets viktigaste syfte svarar han utan tvekan:

– Att värna lokalhistorien. Att hålla den levande. Att vi inte glömmer vilka vi är och var vi kommer ifrån.

Och just det är fornsalens verkliga styrka – inte bara föremålen, utan berättelsen de tillsammans formar.

Byggnaden kom till tack vare människors engagemang. Tomten skänktes av bruket, timret kom från skogarna i närheten, och själva huset byggdes av frivilliga krafter. Det säger något om viljan att minnas, och att göra det tillsammans. Samlingen i sig är omfattande – tusentals föremål från ett Dalsland som för länge sedan bytte tempo. Här finns vardagslivet bevarat: trasmattor, jordbruksredskap, skolbänkar och bruksföremål – men också berättelser om tro, tradition och kamp.

När jag frågar Victor vad han själv gillar mest i museet, går han direkt till hörnet där trådspikmaskinen står. En tung, svärtad sak i gjutjärn som en gång spottade ut spikar på löpande band. Han visar hur den fungerade, berättar om hur arbetet gick till. För honom är det inte bara en maskin – det är historien i metall. Människorna bakom den. Händerna som styrde, svetten, rytmen, hantverket.

Ödeborgs Fornsal är en tidsmaskin, men inte en som blinkar eller surrar. Här är det tystnaden, träet och berättelserna som tar dig bakåt. Här finns inget konstlat. Bara det ärliga, det närvarande – och det som betyder något.

En sommar utan en utflykt dit är som en berättelse utan början. Varje gång jag lyssnar på Victor och hans historier om föremål jag nästan glömt att jag sett, känner jag att det är precis så lokalhistoria ska leva vidare. Genom människor som bryr sig. Genom nya ögon på gamla ting.

Och i mitt fall börjar det alltid i Ödeborg.