16 juli – regnet som andas nytt

Det får fortfarande ses som morgon. Klockan är visserligen en bit in på förmiddagen, men tempot är långsamt, nästan dröjande, som om dagen ännu inte riktigt bestämt sig för vad den vill bli. Ljuset är mjukt, himlen jämngrå, och regnet hänger i luften som ett löfte snarare än ett hot. Luften är frisk, nästan ny. Och jag låter morgonen vara just det – en förlängd stund av stillhet, där inget behöver skyndas på.

Jag vaknade till en annan sorts tystnad idag. En sån där som bara finns när molnen ligger tunga över trädtopparna och världen känns inbäddad i väntan. Det var mulet redan från början, och i luften fanns den där tydliga doften – som om marken själv förberedde sig på att få släcka sin törst. En dag för andetag, för att samla ihop sig.

Det är märkligt hur snabbt allting skiftar. Igår var värmen påträngande, fläktarna kämpade och kaffet smakade för hett. Idag går jag barfota över svala golv och känner hur luften rör sig fritt genom öppna fönster. Inget tryckande, bara lätthet. Och kanske är det just den där kontrasten jag uppskattar mest. Att sommaren också kan bjuda på vila.

Jag har inte gjort mycket ännu, men det har varit alldeles lagom. Jag har skrivit en stund, läst några sidor, druckit kaffe långsamt. Lyssnat på vinden och regnet som småpratar med taket. Det är som att hela dagen bär på en sorts vila, en paus mitt i sommaren. En möjlighet att tänka klart, att vara nära sig själv.

Det är nog tröstande med dagar som denna. De bjuder in till eftertanke, till närvaro. Påminner mig om att livet inte alltid måste skina för att kännas levande. Ibland räcker det med en molnig himmel, sval luft, och en kopp kaffe.

Och regn i luften.