Blogg

Det märkliga är att längtan inte försvinner bara för att man reser. Den byter form. Blir mjukare. Mindre otålig. För några dagar sedan satt jag i Alicante , med havet som en öppen tanke framför mig. Det var inga stora gester den dagen. Bara en stilla rörelse i kroppen. Kaffet svalnade långsamt. Gatan levde sitt liv utan att be om min uppmärksamhet. Och ändå fanns den där. Längtan. Inte som saknad. Inte som flykt. Mer som en påminnelse om allt som ryms i ett liv. Här hemma fin

Det blev en speciell dag i dag. En sådan där dag som inte blev som planerat, men som ändå blev något annat. Kanske mer. Jag sitter här i en reflekterande stund nu. Dagen har varit fylld av arbete. Mycket arbete. Sådant som kräver fokus, närvaro och tid. Det där arbetet som inte alltid syns utåt, men som ändå måste göras. På den punkten blev det en bra dag. Men till Uddevalla kom jag aldrig. När snöplogen hade gjort sitt sista var det som om tåget redan hade gått. Bokstavligen

Jag sitter och tänker på den 29 januari. På boksläppet. På att Sista vykortet från Manhattan snart inte längre bara är mitt arbete, utan något som ska möta sina läsare. Det finns fortfarande tid kvar innan dess jag har bestämt mig för att använda den tiden väl. Under dagarna i Alicante har jag, bland promenader och stilla morgnar, och framförallt sena nätter, börjat skriva på något som länge funnits i bakgrunden. En separat blogg inför släppet av boken. Inte om handlingen. I

Vi går mycket. Inte för att komma någonstans. Inte för att få ihop ett visst antal steg. Bara för att benen vill röra sig och tankarna behöver luft. Det är iallafall så som jag ser på det. I Alicante är det märkligt lätt att gå utan mål. Gatorna leder inte vidare till något viktigt. De leder bara vidare till nästa ögonblick. En skugga. Ett kafébord. Ett öppet fönster med röster som rinner ut. Hemma går jag ofta för att hinna. För att passa tider. För att ta mig mellan punkte

Det är morgon i Alicante .En sådan morgon som inte ställer frågor. Inte ber om svar. Inte vill bli något mer än just morgon. Jag sitter med frukosten framför mig. Det finns inget som måste hinnas ikapp. Inga punkter som väntar på att bockas av. Bara ett stilla nu, som får breda ut sig utan att be om ursäkt. Utanför rör sig staden långsamt. Någon drar upp en jalusi. Någon annan ställer ut stolar som om dagen redan vet var den ska ta vägen. Här känns det som att morgnarna inte

Vissa platser ställer inga frågor. De låter framtiden ligga kvar som ett öppet fönster. Här i Alicante kommer tankarna om det som väntar utan att kräva beslut. De knackar inte. De bara finns där, i utkanten av dagen. Som om de vet att de ändå får sin tid senare. Jag tänker på framåt, men utan brådska. På möjligheter snarare än planer. På riktningar snarare än mål. Det är befriande att inte behöva formulera allt, att inte behöva veta exakt vad något ska bli för att det ska få

Det är märkligt hur orden beter sig när ingen jagar dem. Hur de dyker upp först när man slutat kalla på dem. Här i Alicante har skrivandet fått en annan rytm. Inga tider att passa. Ingen tanke på resultat. Jag sätter mig ner och ser vad som händer. Ibland händer ingenting. Ibland öppnar sig något oväntat. Hemma är skrivandet ofta förknippat med ansvar. Projekt. Planer. Deadlines, även de som bara finns i mitt eget huvud. Här finns ingen som frågar vad texten ska bli. Den får

Det händer saker med tankarna när tempot sänks. De tappar skärpa, men vinner djup. Slutar springa före och börjar stanna kvar. Här i Alicante rör sig dagarna långsammare, som om tiden fått ett mjukare grepp om människorna. Affärer stänger mitt på dagen. Samtal får ta plats. Ingen verkar ha bråttom att bli klar. Jag märker det på mig själv. Hur jag inte längre försöker lösa allt i huvudet. Hur frågorna får vara öppna lite längre. Hur jag sitter kvar med kaffet fast koppen red

Det finns platser man besöker och så finns det platser man återvänder till, utan att riktigt kunna förklara varför. Här i Alicante har det redan börjat hända. Samma kafé, Samma gata på eftermiddagen. Samma bar när tankarna behöver landa. Det är inget märkvärdigt med dem. Inga sevärdheter. Bara platser som på något sätt svarar när man kommer tillbaka. Jag tror det handlar om igenkänning. Inte att bli sedd – men att inte behöva förklara sig. Att få slå sig ner i ett sammanhang

Trettondagsafton. Den här morgonen vill vara stilla. Som om världen har dragit ner på volymen för att ge plats åt ett annat slags ljud: skeden mot tallriken, kaffet som svalnar långsamt, regnet som gör sitt utanför fönstret utan att be om ursäkt. Jag sitter med frukosten och låter tankarna gå. Inte i cirklar, mer som små promenader genom det som varit och det som kommer. I dag ska vi fira kungarnas dag. Här känns den inte som en parentes, utan som en riktig högtid – en dag d

Morgonen kom tidigt, som de ofta gör. Inte för att klockan ringde, utan för att huvudet redan var vaket. Tankarna låg kvar uppe på höjden ovanför staden, där vi stod igår och såg ut över Alicante, havet och horisonten som aldrig riktigt tar slut. Jag har ägnat den här stilla morgonen åt att förkovra mig i historien om Castillo de Santa Bárbara . Läst, följt århundraden bakåt i tiden. Fästningen där uppe är inte bara en utsiktsplats. Den är ett arkiv av tid. Redan på 200-talet

Jag vaknar senare än vanligt. Klockan är sju. Har sovit djupt. Så där tungt och stilla som man bara gör när kroppen förstår att den är trygg, att inget pockar på direkt. En ny dag, men utan brådska. Årets andra morgon, och året känns fortfarande öppet, formbart, nästan försiktigt. Kaffet blir dagens första sällskap. Varm kopp i handen. Alicante är vaken nu, men på sitt eget sätt. Röster längre bort. En frukostrestaurang som öppnar. Staden rör sig långsamt, som om den också so

Årets första dag. Det är tyst i huset. En sådan där förmiddag som inte kräver något av mig. Kaffet ångar långsamt, som om även det har bestämt sig för att ta det lugnt. Utanför ligger dagen stilla. Himlen är låg, men inte tung. Samtidigt vet jag att ovädret är på väg. Ovädret Anna. Som om det gör det mer personligt när vinden snart tar i och snö och regnet bestämmer sig för att falla på snedden. Men jag är redan på väg härifrån. Väskan står packad vid dörren. Inte överfull. B

Från en bar i ett regnigt Porto någon gång i början av November. Ett år som bar – och som jag bar tillbaka När jag ser tillbaka på 2025 är det inte ett lätt år som träder fram, men det är ett sant. Det var ett år som krävde närvaro, ansvar och uthållighet. Ett år där mycket handlade om att stå kvar, snarare än att rusa vidare. Ett år där jag flera gånger fick påminna mig om varför vissa saker är värda att bära – även när de väger tungt. Judoklubben har präglat året mer än någ

Det är söndag kväll. En alldeles vanlig kväll i december – om det inte vore för att det är årets sista söndag. Jag tänkte på det där redan i förmiddags. Solen som låg lågt och letade sig in över köksbordet. Leon var här. Vi åt frukost långsamt, som om tiden själv hade bestämt sig för att stanna kvar en stund till. Det är mellandagar nu. Den där märkliga tiden mellan helg och vardag, mellan då och sen. Julen är egentligen inte slut än. Inte enligt traditionen, och inte enligt

Min mamma Yvonne tillsammans med min mormor Doris och morfar Bror. Året är 1949. Den 27 december föds min mamma – i Stockholm. Ett Stockholm som fortfarande bär spår av kriget, trots att Sverige stod utanför. Ett Stockholm där ransoneringarna just har släppt sitt grepp, där framtidstron långsamt börjar ta form, och där staden växer – inte uppåt, utan utåt. Söderut. Mot nya områden. Mot Hägersten. Mot Solberga. Hon föds in i en tid då världen försöker resa sig. Andra världskri

Det är annandag jul. En av de där dagarna som inte kräver något av oss. Som inte vill bli något särskilt. Och kanske är det just därför den rymmer så mycket. Julens magi, om den nu finns – och det gör den – bor sällan i det uppenbara. Inte i paketen. Inte i programmen. Inte i det där som ska bli rätt. Den finns någon annanstans. Den finns i efterklangen. I det som ligger kvar när julafton har klingat av och juldagen stillnat. När disken är undanplockad men samtalen fortfarand

Juldagen är för mig djupt stillsam. Som om världen drar efter andan och säger: nu räcker det. Nu får det vara nog. Efter allt det där som byggts upp – veckor av förväntan, dofter, listor, planering, minnen – kommer denna dag och lägger handen på axeln. Gårdagen blev precis så som man hoppas att en julafton ska vara. I Diseröd fick vi en julafton som rymde allt det där viktiga: värme, skratt, närvaro, mat lagad med omsorg och samtal som fick ta den tid de behövde. Inget uppjag

Det är julafton. Den där dagen som bär på fler lager än något annat i kalendern. Barndomens förväntan, vuxenlivets eftertanke, saknaden, tacksamheten, stillheten. Och mitt i allt det där finns en ritual jag hållit fast vid längre än mycket annat. Sedan jag började blogga 2006 har varje julafton haft samma soundtrack. Jag spelar The Power of Love  med Frankie Goes to Hollywood . Varje år. Utan undantag. Det märkliga är att många aldrig riktigt förstått att det här är en jullåt

Förmiddagen får vara min. En sådan där sällsynt stund när ingenting pockar på uppmärksamhet, när tiden inte knäpper mig på axeln och ber mig skynda vidare. Kaffet har kallnat långsamt på bordet, ljuset faller snett genom fönstret, och jag sitter ensam med en bok som kräver just detta: stillhet. Det är Frödings samlade brev . Brev till vänner och ovänner, till släkt och förälskelser. Ett liv utlagt i papper och bläck. Inget putsat, inget tillrättalagt. Bara en människa som skr