Blogg

Det är kanske ett av våra vanligaste avsked. Två små ord som kan betyda nästa vecka – eller aldrig mer. ”Vi hörs.” Vi säger det när vi skiljs åt. I dörröppningar, på parkeringsplatser och i slutet av telefonsamtal. Ibland säger vi det samtidigt som vi redan är på väg åt varsitt håll. Det låter som ett löfte. Ändå är det sällan någon som bestämmer när. Ibland hörs man redan nästa dag. Ett meddelande, en bild eller en fråga som fortsätter där det senaste samtalet slutade. Då va

Jag sitter på Stadshotellet i Frövi. Här har jag bott många gånger genom åren. Egentligen skulle jag ha bott i Lindesberg, där jag också tillbringar den här helgen, men den här gången blev det Frövi. På något sätt känns det ändå välbekant att vara tillbaka. Anledningen till att jag är här är den årliga riksfortbildningen i Lindesberg. En helg som blivit något av en tradition och som innehåller mycket av det jag tycker om med judon. Självklart handlar dagarna om att få nya kun

Telefonen blev kvar hemma. Det låter nästan som en obetydlig detalj. En apparat som stod där den stod, med sin sladd och sin ringsignal. Men ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir det att den där sladden också satte en gräns. Telefonen nådde en bit genom huset. Sedan tog det slut. Resten av världen fick vänta tills man kom hem. Jag tillhör generationen som har levt på båda sidor om den förändringen. Jag minns hur självklart det var att människor inte alltid gick att f

Det finns ord som nästan känns som en kopp kaffe framför en stilla sjö. Vederkvickelse är ett av dem. Jag kan inte minnas när jag senast hörde någon använda det. Ändå tycker jag att det beskriver något som vi alla längtar efter. Vi pratar ofta om att vila, om återhämtning och om att ladda batterierna. Men vederkvickelse är mer än så. Det handlar inte bara om att bli mindre trött. Det handlar om att få nytt liv. En promenad genom skogen där tankarna faller på plats. En bok som

Jag minns inte att vi pratade särskilt mycket om tillgänglighet förr. Kanske just därför att den inte var någon fråga. När arbetsdagen var slut gick man hem. Visst kunde man fortsätta tänka på jobbet. Man kunde ligga vaken och fundera på något som blivit fel, komma på en lösning medan man diskade eller plötsligt minnas något man glömt att göra, men jobbet kunde inte nå en. Inte på samma sätt. Telefonen låg inte i fickan och vibrerade. Inkorgen följde inte med till köksbordet.

”Kom hem när det är mat.” Det var en ganska kort instruktion för att släppa ut ett barn i världen. Ändå rymde den en stor del av min uppväxt. När jag tänker tillbaka på barndomen är det ibland de mest självklara sakerna som känns märkligast. Som att vi kunde ta våra cyklar och försvinna en hel eftermiddag utan att någon vuxen visste exakt var vi befann oss. De visste kanske vem vi skulle till. Åtminstone vem vi hade tänkt gå till när vi stängde dörren. Sedan kunde den kompise

Det är morgon och jag sitter och tänker på gårdagskvällen. På judoträningen. På mattan. På människorna som var där. Det är lätt att beskriva en träning genom det som faktiskt händer. Någon nöter en teknik. Någon försöker hitta rätt ingång i ett kast. Någon blir trött. Någon skrattar. Någon får till det där som inte fungerade veckan innan. Men ibland är det någonting annat jag ser. Tillhörigheten. På bilden från gårdagen står min son Eric på mattan. Bredvid honom tränar andra

Ibland behövs det inte mer än en gitarr, några välbekanta toner och någon man tycker om för att en helt vanlig onsdag ska få ett ovanligt fint slut. Den här onsdagen närmar sig sitt slut. Det har varit en sådan där dag som innehållit det mesta. Jobb, människor, samtal, saker som ska hinnas med och sedan kvällens judoträning. När man väl kommer hem efter sådana dagar brukar kroppen redan ha börjat tala om att det snart är dags att stänga ner. Men så blev det inte riktigt ikväl

Vissa människor behöver bara komma in genom dörren, så förändras hela stämningen. Man märker det direkt. Samtalen ändrar riktning. Blickar söker sig dit. Energin i rummet skiftar. Det är nästan som om någon vridit på en osynlig knapp. Det fascinerande är att det inte alltid handlar om den som pratar mest. Tvärtom. Många av de människor som har starkast närvaro är inte alls de som tar störst plats. De bara... finns där. Och alla märker det. Vi brukar kalla det karisma. Men vad

”Tiden går fort.” Det är en sådan där mening vi säger nästan utan att tänka på den. September redan. Är det verkligen fredag igen? Var det inte nyss jul? Hur kan barnen redan vara så stora? Det känns som om sommaren precis började. Och alltid samma slutsats: Tiden går så fort. Men jag har börjat fundera på om det verkligen är tiden som går fortare. En minut är fortfarande sextio sekunder. Ett dygn består fortfarande av tjugofyra timmar. September kommer inte snabbare i år än

”Hej, är Johan hemma?” En fullständigt normal mening på 80-talet som snart behöver förklaras för yngre generationer. Jag behöver bara läsa de där orden för att höra fortsättningen. ”Ja, vänta lite.” Sedan ljudet av en lur som lades ner på en bänk. Några steg. Och en röst som plötsligt hördes genom halva huset: ”JOOOHAN! DET ÄR TELEFON!” Där satt man i andra änden och väntade. Under tiden fick man höra lite av middagen, en tv som stod på och någon som undrade var skorna fanns.

Det är som om luften vet vad som är på väg att hända. Den känns lite tyngre, lite mer beslutsam. Ljuset dröjer sig kvar, men utan samma hetta. Solen glider långsamt ner bakom skogskanten och lämnar himlen i färger som inte finns på någon färgkarta. Jag minns hur det var när man var yngre – när sommaren kändes oändlig och varje kväll var ett löfte. Ändå kom alltid den där sista. Den man inte visste var den sista förrän den redan hade passerat. Man satt där med vänner, skrattad

Den sista augusti. Dagen då ”vi gör det i sommar” plötsligt börjar låta som något vi får säga nästa år. Det finns en liten besvikelse i den upptäckten. Den där utflykten vi pratade om. Vännen vi skulle träffa när vi hade gott om tid. Kvällen då vi skulle samla några människor, tända grillen och låta timmarna gå. Allt det där som fick plats så självklart i juni, när sommaren fortfarande låg framför oss och såg betydligt längre ut än den visade sig vara. Sedan började vi säga ”

Det fanns en tid då dörrklockan kunde ringa utan att telefonen hade gjort det först. Ingen hade skickat ett sms. Ingen hade frågat om man var hemma. Ingen hade föreslagit en tid tre veckor framåt och avslutat med: ”Vi hörs när det närmar sig.” Det ringde helt enkelt på dörren. Och utanför stod någon man kände. ”Hej, vi hade vägarna förbi.” Det kallades inte att dyka upp oanmäld. Det kallades att få besök. Jag tänker ibland på hur mycket som ryms i just den lilla förändringen.

Det sägs att kultur är för alla, men ibland ser det ut som om den fortfarande kräver rätt efternamn, rätt plånbok och rätt föräldrar. Det är en obekväm tanke. Kanske just därför måste vi stanna i den en stund. För vi tycker gärna om att se Sverige som ett land där alla barn har ungefär samma chans. Där skolan jämnar ut skillnader. Där föreningslivet, biblioteken, kulturskolan och idrotten öppnar dörrar som annars hade varit stängda. Och visst är det sant ibland. Men inte allt

Det började tidigt. Förberedelser inför klubbens deltagande på Harvens dag. Mattor, material, människor, tält och allt det där som behöver komma på plats när en förening ska visa upp sig. Och faktiskt hade vi tur med vädret. Under själva Harvens dag höll det upp, vilket gjorde att allt kunde genomföras på ett riktigt bra sätt. Sedan bytte dagen skepnad. När Leon kom senare hade regnet också hittat fram, men det gjorde egentligen ingenting. För med honom blir vädret mest en de

Efter tre års väntan är dagen äntligen här. I dag lämnar berättelsen mig och börjar sitt eget liv hos er. Det är något märkligt med boksläpp. Under en lång tid har berättelsen varit min. Jag har burit den inom mig, skrivit den, tvivlat på den, förändrat den och återvänt till den. Jag har levt med människorna, hört deras röster och följt dem genom Veronas gränder, över torgen och in genom dörrarna till Hotel San Micheli. Men i dag förändras allt. I dag släpps Berättelser från

Det finns platser som först bara är vackra. Och så finns det platser som, efter att man har skrivit en berättelse där, aldrig riktigt blir desamma igen. Den här bilden tog jag i Verona. Ponte Pietra över Adige, det stilla vattnet, de gamla husen och färgerna som nästan känns målade mot den blå himlen. Jag minns hur jag stod där och bara tittade – och hur staden samtidigt fortsatte leva runt omkring mig. När jag ser bilden idag ser jag inte längre bara Verona. Jag ser också Be

En sådan här kväll har jag svårt att inte skriva några rader om Dolly Parton. På något sätt har jag alltid tänkt att Dolly tillhör de där människorna som är odödliga. Inte på det sättet att de aldrig kan bli gamla eller sjuka, utan för att de känns som en självklar del av vår värld. Som om de alltid har funnits där och alltid kommer att finnas kvar. Samtidigt har jag den senaste tiden följt rapporteringen om hennes vacklande hälsa. Jag har sett rubrikerna och förstått att äve

När jag började skriva Berättelser från Hotel San Micheli visste jag ganska snart att handlingen måste utspela sig i Verona. Det var inte bara en vacker kuliss som skulle ge berättelsen en italiensk känsla. Verona blev något mycket mer än så. Den blev en del av berättelsen. Nästan som en egen karaktär. För mig är Verona en stad där tiden verkar röra sig lite långsammare. En plats där historien finns kvar i väggarna, på de smala gatorna och på de små torgen där människor fortf