Blogg

När livet känns tungt tar jag fram den här bilden Det har varit en ganska intensiv period. Tempot har varit högt och det har funnits mycket som krävt både tid, tankar och energi. Skolan, judoklubben, skrivandet och allt det där andra som behöver ordnas, lösas och följas upp. Samtidigt har jag dragits med en förkylning som inte riktigt vill ge sig. En sådan där seg historia som ligger kvar i kroppen och gör att varje dag känns lite tyngre än den borde. Man fortsätter förstås ä

Det är lätt att fylla livet med sådant som ska ordnas, planeras och bli klart. Man gör listor, sätter mål och försöker få dagarna att räcka till. Till och med ledig tid kan ibland förvandlas till något man ska använda på bästa sätt. Men allt behöver inte leda vidare. En kväll får vara fin utan att bli början på en ny vana. En stund vid datorn behöver inte mynna ut i något stort. Ett samtal kan få vara just ett samtal, och en lugn stund behöver inte förklaras eller försvaras.

”Ingen fara.” Vi säger det så ofta att orden nästan hinner komma ut innan vi själva har känt efter. Någon blir sen. En plan ändras. Vi får vänta lite till. Någon ber om ursäkt för något som faktiskt ställde till det för oss. Och så svarar vi: ”Ingen fara.” Fast det kanske var en liten fara. Eller åtminstone lite krångligt. Vi kanske fick tänka om, vänta längre än vi hade tänkt eller ordna något på ett annat sätt. Inget allvarligt, men ändå något som märktes. Det är inte allti

De står där längst in i skåpet. De fina glasen. De som plockas fram när någon fyller år, när det är jul eller när vi har gäster. Resten av året får de vänta på ett tillfälle som känns tillräckligt speciellt. Men vad är det egentligen vi väntar på? Kanske har vi fått för oss att de fina sakerna måste förtjänas. Att de inte hör hemma bland disk, vardagsmat och vanliga tisdagar. Att något särskilt måste hända innan vi får använda dem. Så vi tar de där glasen som redan är lite ka

I helgen har jag signerat böcker åt läsare. Det är en speciell känsla att sitta där med en bok man själv har skrivit och skriva sitt namn i den, med vetskapen om att den snart ska följa med någon hem. När jag skriver är berättelsen min. Jag lever med personerna, miljöerna och alla val som ska göras. Men när boken väl är färdig och får möta sina läsare händer något. Den blir också deras. Jag vet inte var varje bok kommer att läsas. Kanske i soffan en kväll, på en resa eller un

När Leon kommer på besök förändras något i dagen. Inte nödvändigtvis för att vi ska göra något särskilt, utan för att uppmärksamheten flyttar sig. Från det jag själv tänkt hinna med till det som händer just nu. Ett barnbarn har sin egen takt. Stunder som annars hade passerat obemärkt får plötsligt ta plats. Man lyssnar lite noggrannare, tittar lite längre och försöker följa med i det som är viktigt för honom just då. Det fina är att man inte behöver ha något färdigt program.

Söndagsmorgonen började lugnt. Anette stod i köket och gräddade pannkakor, medan Leon och jag tittade på barnprogram. Han låg bekvämt nerbäddad bland filtarna. Så småningom flyttade vi från soffan till köksbordet. Där väntade ett helt lass med nygräddade pannkakor, sylt och annat gott. Leon åt med god aptit, och jag slog mig ner mitt emot honom. Solen letade sig in genom fönstret och gjorde köket extra ljust. Det var en sådan där enkel morgon som inte behöver så mycket mer.

I förmiddags stod jag ännu en gång i vår dojo. Mattorna låg på plats. Barnen kom in, tog av sig skorna och klev ut på tatamin. Det var inte tyst och välordnat hela tiden. Några hade svårt att lyssna och energin gick åt många olika håll. Men de var där. De sprang, föll, reste sig, skrattade och använde sina kroppar. Under en stund befann de sig långt från skärmar, stillasittande och det digitala brus som annars fyller en så stor del av barns liv och kanske är det just där vi m

Det är lördag och veckan börjar långsamt lägga sig till rätta bakom mig. Lördagen blir ofta en plats för summering. Jag ser tillbaka på det jag hann och det jag inte hann, på saker som blev färdiga och sådant som fortfarande väntar. Det finns en föreställning om att framåtrörelse alltid måste synas. Ett färdigt manus, ett fattat beslut, en genomförd träning eller en publicerad text. Vi har blivit bra på att mäta det som går att visa upp, men sämre på att upptäcka allt det vik

Oktober börjar – men jag är inte riktigt ikapp Det är den andra oktober. Hösten har redan hunnit före mig. Utanför fönstret fortsätter den som om ingenting har hänt. Regnet öser ner. Luften blir kallare, träden har skiftat färg och kalendern fylls på med nya dagar. Själv sitter jag fortfarande här med hostan och halsontet. Förkylningen verkar ha bestämt sig för att stanna ännu längre än jag hade tänkt. Det är så oktober är. Man känner att året går in i sin sista del. Hösten

I klassrummet sitter eleverna inte uppdelade i tydliga grupper. Där sitter inte pojkarna på ena sidan och flickorna på den andra. Där sitter individer. Någon försöker dölja att hon inte förstår. Någon räcker upp handen innan frågan ens är färdigställd. Någon har slutat tro att det spelar någon roll hur mycket man försöker. En annan kämpar så hårt för att lyckas att ingen riktigt ser hur mycket det kostar. Ändå behöver vi statistik. Den kan visa sådant som vi annars riskerar a

I morse fick jag veta att det finns ännu en Tommy Widekärr på Facebook. Han har mitt namn. Han använder en bild av mitt ansikte. Men han skriver på rumänska och berättar att han står inför en ny professionell och kreativ resa. Det gör inte jag. Åtminstone inte på rumänska. Till en början är det nästan svårt att ta det på allvar. Bilden är märklig, texten främmande och hela profilen känns ganska uppenbart falsk. Samtidigt är det någonting obehagligt med att se sitt eget ansikt

Det är inte alltid det som sägs i klassrummet som är det viktiga. Det är något annat man lägger märke till. Inte i svaren. Inte i det som räcks upp i handen och formuleras högt. Utan i det som händer innan. I det som pågår mellan momenten. I det som aldrig riktigt blir sagt. Hur blicken rör sig i rummet. Hur snabbt man vill vidare. Hur tystnaden ibland blir svår att vara i. Jag ser det varje dag. Inte som ett problem. Inte som kritik. Mer som en spegling av något större. Någo

Det är lätt att tycka om demokratin när resultatet blir som man själv vill. När partiet man röstat på går framåt. När den kandidat man tror på vinner. När de egna åsikterna verkar delas av många och man kan luta sig tillbaka med känslan av att folket har sagt sitt. Det är betydligt svårare när det blir tvärtom. När andra människor röstar på ett sätt man själv har svårt att förstå. När det man hoppats på inte blir verklighet. När man plötsligt befinner sig i minoritet och tvin

Det talas mycket om kunskap i skolan just nu. Om läsning. Om Pisaresultat. Om riktiga böcker, bemannade skolbibliotek och vägen tillbaka till en tydligare kunskapsskola. Det är en viktig diskussion. Jag älskar böcker och sitter gärna i mitt bibliotek med en bok i handen. Som lärare ser jag också hur avgörande det är att elever kan läsa, förstå en instruktion och ta till sig en text. Men all kunskap går inte att läsa sig till. För mig handlar det om något betydligt större. Det

Söndag. Huset är stilla. Anette arbetar och jag sitter ensam i biblioteket medan Brandy Clarks Buried fyller rummet. Det är en sådan sång som inte bara spelas i bakgrunden. Den sätter sig bredvid en. I texten räknar hon upp allt hon skulle kunna göra om kärleken tog slut. Resa till Paris. Dricka vin. Dansa med någon annan. Läsa böcker, måla allting blått, träffa en ny människa och kanske till och med gifta sig. Hon skulle kunna fylla livet med så mycket nytt att ingen längre

Vi tänker gärna att bildning är något som ryms mellan två bokpärmar. Men ibland börjar den med att någon tar av sig skorna och kliver ut på en judomatta. Just nu pågår Bokmässan i Göteborg. Ett av årets stora teman är folkbildning. Det är ett vackert ord. Folkbildning. Jag tänker på böcker, bibliotek, föreläsningar och människor som samlas för att lära sig något tillsammans. På samtal där ingen får ett betyg efteråt, men där man kanske ändå går hem lite klokare än när man kom

I dag har barn tränat i vår dojo och tävlat i Trollhättan. I morgon står Dennis och Calle från vår klubb på en VM-matta i Sarajevo. Avståndet kan verka enormt – men vägen börjar på precis samma plats. Nu har jag kommit hem efter ännu en dag med judo. I vår dojo har barn tagit på sig judodräkten, lekt, tränat på att falla och försökt lära sig något nytt. Samtidigt har några av klubbens unga judokas varit i Trollhättan för att tävla. För ett barn kan den första tävlingen kännas

Det händer ganska ofta att någon säger: ”Sverige har blivit så…” Sedan följer en beskrivning av ett helt land. Sverige har blivit kallare. Otryggare. Mer splittrat. Stressigare. Själviskare. Eller kanske öppnare, friare och bättre. Men när man lyssnar lite närmare handlar berättelsen ibland om något betydligt mindre än Sverige. Det handlar om den egna kommunen. Om arbetsplatsen där stämningen har förändrats. Om bensinmacken som stängde. Om barnens skola där det blivit stökiga

Med tanke på Pisa undersökningen som presenterades för ett tag sedan kan jag konstatera att en skola kan möta elever på olika sätt, men den kan inte vara tjugofem olika skolor samtidigt. Jag har tidigare skrivit om behovet av anpassningar i skolan. För många elever är de helt nödvändiga. En tydligare instruktion, mer tid, hjälp att komma igång, möjlighet att redovisa på ett annat sätt eller stöd med att dela upp en uppgift kan vara skillnaden mellan att lyckas och att misslyc