Blogg

Det finns morgnar som inte vill skyndas på. Den här morgonen är en sådan. Nationaldagen ligger framför mig, öppen och stilla, utan måsten som tränger sig på från alla håll. En dag som jag till stora delar får bestämma över själv. Det är en ovanlig lyx, kanske större än man först förstår. Att inte genast behöva gå in i nästa sak. Inte kasta sig mot nästa uppgift, nästa möte, nästa punkt på en lista. Bara låta morgonen få vara långsam. Jag sitter kvar lite längre än vanligt. Lå

Det är en märklig plats att stå på. Mitt emellan. Vi som växte upp med fasta telefoner i hallen, kassettband som trasslade sig, brev som faktiskt tog dagar att komma fram och kartböcker som låg i handskfacket på bilen. Vi som kunde telefonnummer utantill. Vi som visste hur det lät när någon slog ett nummer på en nummerskiva. Vi som fick vänta. På svar. På bilder. På besked. På människor. Och som nu lever i en tid där allt finns direkt, men där nästan ingenting riktigt får ta

Att läsa en bok från början till slut håller på att bli en av vår tids mest radikala handlingar. Det låter kanske överdrivet. En bok. Några hundra sidor. Papper mellan två pärmar. Eller text på en skärm, om man nu föredrar det. Men i en tid där allt rycker i oss, där varje tanke avbryts innan den hunnit bli färdig, där världen tävlar om vår uppmärksamhet sekund för sekund, så har något hänt med läsningen. Den har blivit mer än en vana. Den har blivit ett motstånd. Regeringen

Förr frågade vi barn vad de ville bli när de blev stora. Nu måste de först fråga om yrket ens finns kvar. Det är en ganska brutal mening. Men kanske är det just därför den fastnar. För den säger något om den tid vi lever i. Inte bara om tekniken. Inte bara om artificiell intelligens. Utan om vad som händer med en generation när framtiden inte längre känns som en öppen väg, utan som något som först måste riskbedömas. Vi vuxna har ofta pratat om AI som ett verktyg. Något som sk

Ibland känns det som att världen springer ifrån oss. Inte bara tekniskt, utan mänskligt. Allting ska gå fortare nu. Svar ska komma direkt. Meddelanden besvaras omedelbart. Nyheter byts ut innan man ens hunnit förstå dem. Musik hoppas förbi efter tjugo sekunder. Människor scrollas förbi på några centimeter och mitt i allt detta försöker vi fortfarande vara människor. Det är kanske det som är problemet. För människan är egentligen inte byggd för det här tempot. Vi är byggda för

Det händer något med oss människor med åren. Sakta. Nästan omärkligt. Man börjar släppa taget om sådant som tidigare kändes viktigt. Att framstå på ett visst sätt. Att bli beundrad. Att försöka passa in överallt. Att hela tiden behöva bevisa sitt värde. Jag tror många människor går runt större delen av sina liv och försöker imponera. Genom jobb. Pengar. Kunskap. Kläder. Resor. Titlar. Åsikter. Framgångar. Och det är kanske inte så konstigt. Vi växer upp i en värld där människ

När man är yngre tror man ofta att vänskap handlar om närhet. Att ses ofta, ringa hela tiden, vara med i allt som händer i varandras liv och kanske gör det det då. Man har mer tid, färre ansvar, livet är mindre splittrat. Sedan händer något. Arbete. Familj. Barn. Trötthet. Olika städer. Olika liv. Plötsligt går det veckor, månader ibland, utan att man hinner träffas. Förr hade man kanske tolkat det som att vänskapen höll på att försvinna. Men jag tror inte att det fungerar s

Det finns en stund på dygnet som nästan inte tillhör någon. Den ligger där mellan natt och morgon, mellan mörker och ljus, mellan det som varit och det som snart ska börja. En kort stund då världen verkar hålla andan. Den här bilden tog jag strax innan fyra i morse. Kaffet i handen. Blommorna på räcket. Himlen i de där färgerna som man nästan inte tror på när man ser dem. Rosa, blått, orange. Som om någon dragit ett försiktigt penseldrag över hela morgonen och jag tänkte att

Det är första juni. Jag vaknade till ljudet av regn mot rutorna. Ett sådant där stilla, ihållande regn som får världen att sakta ner lite. Träden står mörkare gröna än i går. Gångvägen utanför är blöt. Himlen har dragit en grå filt över landskapet. Men när jag tog den här bilden för bara några dagar sedan var det annorlunda. Då stod syrenerna i full blom. Luften var mild. Molnen seglade fram över en blå himmel och allt kändes som om sommaren redan hade kommit. Det är märkligt

Det finns epoker som vi gärna minns i efterhand. Folkhemstiden är en sådan. När Sverige berättar historien om sig självt handlar det ofta om rekordår, välfärd, trygghet och framtidstro. Om miljonprogram, sociala reformer och ett samhälle som steg för steg blev rikare, jämlikare och mer modernt. Och visst fanns allt det där. Men litteraturen har alltid haft en märklig förmåga att hitta det som skaver bakom fasaden. Den har ofta stått där med ficklampan riktad mot de mörka hörn

Det var fåglarna som väckte mig. Inte väckarklockan. Inte något meddelande i telefonen. Inte något som pockade på uppmärksamhet. Bara fåglarna. Det är svårt att motstå de där kvittrande vännerna när de bestämmer sig för att dagen har börjat. De verkar alltid veta något före oss andra. Som om de känner av ljuset långt innan vi människor gör det. Strax efter fem satt jag ute på balkongen med en kopp kaffe och såg hur dagen sakta tog form. Dimman låg fortfarande kvar över gräset

Vi kan lägga ner tid på att försöka se pigga, vakna och samlade ut. Sedan somnar vi i en solstol hemma och ser plötsligt ut som om vi tappat kontakten med hela världen. Jag ser inte direkt ut som någon som är redo att ta sig an särskilt mycket alls. Snarare som någon som kapitulerat fullständigt inför eftermiddagen och kanske är det precis det som hänt. För efter ett intensivt avslutningsläger med Färgelanda Judoklubb, där det tränats, skrattats, lekts och byggts gemenskap, k

I eftermiddag startade klubbens avslutningsläger. En sådan där dag som påminner om varför föreningslivet betyder så mycket. Under eftermiddagen och kvällen fylldes klubben av aktivitet, skratt, träning och gemenskap. Barn, ledare och föräldrar samlades för att sätta punkt för ännu en termin tillsammans. En termin fylld av kast, fallteknik, tävlingar, träningar, vänskap och utveckling. När jag lämnade klubben strax efter klockan nio var det fortfarande full aktivitet. För mång

Det är fredag och det har varit en sådan där morgon då man tänker mycket på människor man en gång trodde att man förstod helt och hållet. Människor man arbetat med. Skrattat med. Rest med. Suttit uppe sent med. Människor man trodde skulle vara på ett visst sätt för alltid. Men ingenting är statiskt. Inte ens vi själva. Jag tror att det är en av vuxenlivets svåraste insikter. Att människor inte bara åldras. De förskjuts. Lite i taget. Av erfarenheter. Besvikelser. Stress. Sorg

Jag tror att vissa platser stannar kvar i människor för alltid. Inte som adresser, utan som språk, rytm, lukter,minnesbilder. Man kan flytta, resa, skapa sig ett annat liv långt bort och ändå finns något kvar av den där platsen där allting började. Jag brukar tänka på det ibland när jag är ute och reser. Hur människor kan stå mitt i New York, Palma eller Milano – och ändå bära med sig något från en liten ort som ingen utanför Sverige hört talas om. Ett sätt att prata, en bli

En dag slutar man tänka att livet är långt. Det sker inte över en natt. Ingen vaknar upp en morgon och känner:“Nu är jag gammal.” Istället händer det långsamt. Nästan omärkligt. Man börjar mäta tiden annorlunda. Inte i år längre, utan i människor, minnesbilder, somrar som passerat, barn som blivit vuxna, föräldrar som blivit äldre. Plötsligt inser man att vissa delar av livet redan hänt för sista gången utan att man visste om det. Sista gången man sprang ut på skolgården inna

“Ars longa, vita brevis.” Det är ett av världens mest kända uttryck. De flesta har hört det någon gång, ofta översatt till:“Livet är kort, men konsten är evig.” Men uttrycket är mycket äldre än man tror. Det kommer ursprungligen från den grekiske läkaren Hippokrates, omkring 400 år före Kristus. På latin blev orden senare “Ars longa, vita brevis”, men grundtanken var egentligen större än bara konst. Hippokrates menade att livet är för kort för att fullt ut behärska ett hantve

Det finns nästan alltid ett ljud omkring oss nu. Meddelanden. Nyheter. Musik. Podcasts. Videor. Motorer. Flöden. Någon som tycker något någonstans hela tiden. Till slut märker man knappt längre hur sällan det faktiskt blir tyst. Jag tänker på det där ibland när jag vaknar tidigt på morgonen innan resten av huset riktigt kommit igång. När kaffet precis är klart. När världen fortfarande känns lite avlägsen. Då märker man hur ovanlig tystnaden blivit. Inte bara runt omkring oss.

Det finns nästan ingen tid i historien som människor fotograferat sina liv så mycket som nu. Vi dokumenterar semestrar, middagar, konserter, träningspass, solnedgångar, barnbarn, kaffekoppar, flygplatser, hotellrum. Allting sparas. Tusentals bilder som hamnar i mappar vi sällan öppnar igen och ändå känns det ibland som att människor minns mindre än förr. Jag tror att det handlar om något större än bara teknik. Det handlar om närvaro. För det är svårt att fullt ut uppleva ett

“Lev i nuet.” Det är ett sådant där råd människor slänger ur sig som om det vore självklart. Nästan som att det bara handlar om att bestämma sig. Men sanningen är nog att väldigt få människor egentligen vet hur man gör. För människan verkar vara skapad för att befinna sig någon annanstans än där hon är. Vi oroar oss för morgondagen. Ångrar gårdagen. Planerar nästa vecka medan vi fortfarande befinner oss i den här dagen. Till och med när något fint händer tänker vi ofta redan