Blogg

När man tänker efter är det egentligen ganska märkligt. Vi lever i en tid där nästan allting blivit laddat. Politik. Ekonomi. Skola. Kultur. Sociala medier. Det mesta riskerar att bli en debatt. Men vädret? Vädret är fortfarande ett område där nästan alla känner att de har rätt att ha en åsikt. Och kanske är det därför vi pratar om det så mycket. Inte för att det är ointressant. Utan för att det är gemensamt. Oavsett om man är pensionär, student, vd, sjuksköterska eller högst

Det är tisdag morgon den 9 juni. Regnet hänger i luften. Prognoserna lovar ännu en dag med paraplyväder och grå himmel. Och om jag ska vara ärlig börjar jag bli ganska trött på det nu. För någonstans här i början av juni brukar sommaren göra entré på riktigt. Man börjar tänka på kvällar utomhus. På kaffe i morgonsolen. På gräsklippare som hörs på avstånd. På badplatser, semesterplaner och den där känslan av att livet flyttar ut. Men i år känns det som om sommaren står kvar nå

Vi har fler val, fler skärmar, fler möjligheter och fler bekvämligheter än nästan alla generationer före oss. Ändå är det något som saknas. Det är en märklig känsla. Vi lever i ett av världens rikaste länder. Vi har värme i husen, mat i butikerna, telefoner i fickan, bilar på uppfarten, streamingtjänster i soffan, resmöjligheter som tidigare generationer knappt kunde drömma om och tillgång till nästan all världens kunskap genom en liten skärm. Ändå går många omkring med känsl

Det är måndag morgon den 8 juni. Juni har redan hunnit en bit på väg, trots att det känns som om den precis började. Kanske är det så varje år. Man väntar länge på våren, längtar efter ljuset, räknar dagarna fram till sommaren – och plötsligt står man där och inser att kalendern redan hunnit flera sidor framåt. Ute är det inte speciellt varmt. Snarare kyligt. Jag stod vid fönstret tidigt i morse och möttes av ett landskap som såg ut precis som juni ska se ut. Grönt. Frodigt.

I morse skrev jag om Sverige och nationaldagen. Det kan du läsa här: Varför blir det aldrig riktig fest av Sverige? Det handlade om varför det aldrig riktigt blir den där självklara festen av den. Om varför vi svenskar verkar ha så svårt att fira vårt eget land utan att samtidigt bli lite generade, lite försiktiga, lite osäkra på tonläget. Men under dagen har jag fortsatt att tänka på det där. Och ju mer jag tänker, desto mer landar jag i att det kanske inte bara handlar om v

Det börjar nästan alltid med en kropp. En kvinna i en kanal. En journalist som får ett uppdrag.En försvunnen flicka.Ett låst rum.En skogsdunge. En lägenhet där något gått fruktansvärt fel. Men ganska snart förstår man att den svenska deckaren aldrig bara har handlat om mord. Mordet är ofta bara dörren in. Det verkligt intressanta finns bakom den. Där finns samhället. Där finns klasskillnaderna, ensamheten, kvinnovåldet, maktmissbruket, rasismen, byråkratin, tystnaden, det pol

Det märkliga med Sveriges nationaldag är inte att vi firar den för lite. Det märkliga är att vi verkar lite generade över att fira den alls. Som om vi inte riktigt vet hur man gör. Som om vi står där med flaggan i handen och undrar om vi får vifta med den utan att någon ska missförstå oss. Det finns länder där nationaldagen är självklar. Där den bärs av en stark berättelse om frihet, kamp, revolution, självständighet eller överlevnad. Där man minns ett förtryck man kastade av

Det finns morgnar som inte vill skyndas på. Den här morgonen är en sådan. Nationaldagen ligger framför mig, öppen och stilla, utan måsten som tränger sig på från alla håll. En dag som jag till stora delar får bestämma över själv. Det är en ovanlig lyx, kanske större än man först förstår. Att inte genast behöva gå in i nästa sak. Inte kasta sig mot nästa uppgift, nästa möte, nästa punkt på en lista. Bara låta morgonen få vara långsam. Jag sitter kvar lite längre än vanligt. Lå

Det är en märklig plats att stå på. Mitt emellan. Vi som växte upp med fasta telefoner i hallen, kassettband som trasslade sig, brev som faktiskt tog dagar att komma fram och kartböcker som låg i handskfacket på bilen. Vi som kunde telefonnummer utantill. Vi som visste hur det lät när någon slog ett nummer på en nummerskiva. Vi som fick vänta. På svar. På bilder. På besked. På människor. Och som nu lever i en tid där allt finns direkt, men där nästan ingenting riktigt får ta

Att läsa en bok från början till slut håller på att bli en av vår tids mest radikala handlingar. Det låter kanske överdrivet. En bok. Några hundra sidor. Papper mellan två pärmar. Eller text på en skärm, om man nu föredrar det. Men i en tid där allt rycker i oss, där varje tanke avbryts innan den hunnit bli färdig, där världen tävlar om vår uppmärksamhet sekund för sekund, så har något hänt med läsningen. Den har blivit mer än en vana. Den har blivit ett motstånd. Regeringen

Förr frågade vi barn vad de ville bli när de blev stora. Nu måste de först fråga om yrket ens finns kvar. Det är en ganska brutal mening. Men kanske är det just därför den fastnar. För den säger något om den tid vi lever i. Inte bara om tekniken. Inte bara om artificiell intelligens. Utan om vad som händer med en generation när framtiden inte längre känns som en öppen väg, utan som något som först måste riskbedömas. Vi vuxna har ofta pratat om AI som ett verktyg. Något som sk

Ibland känns det som att världen springer ifrån oss. Inte bara tekniskt, utan mänskligt. Allting ska gå fortare nu. Svar ska komma direkt. Meddelanden besvaras omedelbart. Nyheter byts ut innan man ens hunnit förstå dem. Musik hoppas förbi efter tjugo sekunder. Människor scrollas förbi på några centimeter och mitt i allt detta försöker vi fortfarande vara människor. Det är kanske det som är problemet. För människan är egentligen inte byggd för det här tempot. Vi är byggda för

Det händer något med oss människor med åren. Sakta. Nästan omärkligt. Man börjar släppa taget om sådant som tidigare kändes viktigt. Att framstå på ett visst sätt. Att bli beundrad. Att försöka passa in överallt. Att hela tiden behöva bevisa sitt värde. Jag tror många människor går runt större delen av sina liv och försöker imponera. Genom jobb. Pengar. Kunskap. Kläder. Resor. Titlar. Åsikter. Framgångar. Och det är kanske inte så konstigt. Vi växer upp i en värld där människ

När man är yngre tror man ofta att vänskap handlar om närhet. Att ses ofta, ringa hela tiden, vara med i allt som händer i varandras liv och kanske gör det det då. Man har mer tid, färre ansvar, livet är mindre splittrat. Sedan händer något. Arbete. Familj. Barn. Trötthet. Olika städer. Olika liv. Plötsligt går det veckor, månader ibland, utan att man hinner träffas. Förr hade man kanske tolkat det som att vänskapen höll på att försvinna. Men jag tror inte att det fungerar s

Det finns en stund på dygnet som nästan inte tillhör någon. Den ligger där mellan natt och morgon, mellan mörker och ljus, mellan det som varit och det som snart ska börja. En kort stund då världen verkar hålla andan. Den här bilden tog jag strax innan fyra i morse. Kaffet i handen. Blommorna på räcket. Himlen i de där färgerna som man nästan inte tror på när man ser dem. Rosa, blått, orange. Som om någon dragit ett försiktigt penseldrag över hela morgonen och jag tänkte att

Det är första juni. Jag vaknade till ljudet av regn mot rutorna. Ett sådant där stilla, ihållande regn som får världen att sakta ner lite. Träden står mörkare gröna än i går. Gångvägen utanför är blöt. Himlen har dragit en grå filt över landskapet. Men när jag tog den här bilden för bara några dagar sedan var det annorlunda. Då stod syrenerna i full blom. Luften var mild. Molnen seglade fram över en blå himmel och allt kändes som om sommaren redan hade kommit. Det är märkligt

Det finns epoker som vi gärna minns i efterhand. Folkhemstiden är en sådan. När Sverige berättar historien om sig självt handlar det ofta om rekordår, välfärd, trygghet och framtidstro. Om miljonprogram, sociala reformer och ett samhälle som steg för steg blev rikare, jämlikare och mer modernt. Och visst fanns allt det där. Men litteraturen har alltid haft en märklig förmåga att hitta det som skaver bakom fasaden. Den har ofta stått där med ficklampan riktad mot de mörka hörn

Det var fåglarna som väckte mig. Inte väckarklockan. Inte något meddelande i telefonen. Inte något som pockade på uppmärksamhet. Bara fåglarna. Det är svårt att motstå de där kvittrande vännerna när de bestämmer sig för att dagen har börjat. De verkar alltid veta något före oss andra. Som om de känner av ljuset långt innan vi människor gör det. Strax efter fem satt jag ute på balkongen med en kopp kaffe och såg hur dagen sakta tog form. Dimman låg fortfarande kvar över gräset

Vi kan lägga ner tid på att försöka se pigga, vakna och samlade ut. Sedan somnar vi i en solstol hemma och ser plötsligt ut som om vi tappat kontakten med hela världen. Jag ser inte direkt ut som någon som är redo att ta sig an särskilt mycket alls. Snarare som någon som kapitulerat fullständigt inför eftermiddagen och kanske är det precis det som hänt. För efter ett intensivt avslutningsläger med Färgelanda Judoklubb, där det tränats, skrattats, lekts och byggts gemenskap, k

I eftermiddag startade klubbens avslutningsläger. En sådan där dag som påminner om varför föreningslivet betyder så mycket. Under eftermiddagen och kvällen fylldes klubben av aktivitet, skratt, träning och gemenskap. Barn, ledare och föräldrar samlades för att sätta punkt för ännu en termin tillsammans. En termin fylld av kast, fallteknik, tävlingar, träningar, vänskap och utveckling. När jag lämnade klubben strax efter klockan nio var det fortfarande full aktivitet. För mång