Blogg

Det finns en tanke som återkommer i många olika former: att det vi gör kommer tillbaka till oss. Jag vet inte om livet fungerar så enkelt. Den som är vänlig får inte alltid vänlighet tillbaka. Den som gör sitt bästa kan ändå råka ut för sådant som känns både orättvist och svårt att förstå. Världen fördelar inte alltid belöningar efter förtjänst, men våra handlingar stannar sällan bara hos oss själva. Ett vänligt ord kan göra en tung dag lite lättare för någon annan. Ett löfte

Jag har dränkt mig i Lord Byrons poesi den senaste tiden. Ju mer jag läser om honom, desto mer slås jag av att hans liv nästan verkar ha varit en av hans egna dikter: passionerat, storslaget och fullt av dramatik. Byron var poet, aristokrat och sin tids stora superstjärna. När Childe Harold’s Pilgrimage kom ut blev han berömd nästan över en natt. Han fångade något hos människorna omkring sig: den rastlöse, känslige mannen som längtade efter mer än ett välordnat liv. Folk läst

Det finns människor som har en särskild förmåga att få andra att orka lite till. De lyssnar. De ställer upp. De svarar när telefonen ringer och säger: ”Självklart, det ordnar sig.” De märker när någon annan behöver stöd och försöker finnas där, även när deras egen energi redan börjar ta slut. Det fina med sådana människor är lätt att se. Det svåra är att upptäcka vad det kostar dem. För den som alltid verkar stark får sällan frågan hur det egentligen är. Omgivningen vänjer si

Jag har tänkt på hur ofta vi säger att vi ska göra saker senare. Vi ska ringa när veckan har lugnat sig. Läsa den där boken när allt annat är gjort. Hälsa på någon när det passar bättre. Ta den där promenaden när vi har mer tid. Och så fortsätter dagarna. Kalendern fylls, kaffet kallnar och det som kändes viktigt får vänta ännu en gång. Det är sällan för att vi inte bryr oss. Ofta är det bara så vardagen fungerar. Den tar plats. Den behöver vår uppmärksamhet. Och plötsligt ha

Vi fick fler val för att bli friare. Ändå står vi där ibland, mitt i all denna frihet, och har svårt att bestämma oss. När jag växte upp fanns det två TV-kanaler. Om något stort visades på kvällen hade nästan alla sett samma program. Dagen efter pratade man om det i skolan, på jobbet eller vid köksbordet. I dag kan vi välja mellan tusentals filmer och serier. Och ändå händer det att vi bläddrar runt i tjugo minuter, suckar och säger: – Det finns ju ingenting att se. På kafé b

Det börjar ofta när man öppnar tvättmaskinen. Där ligger den. En strumpa. Ensam. Man tittar ner i trumman en gång till, som om den andra kanske bara gömt sig bakom en tröja. Man skakar ur tvätten. Kollar bland handdukarna. Kanske till och med bakom maskinen, fast man redan vet att det inte är där. Men den är borta. Det är vardagens minsta mysterium. Inte särskilt viktigt, egentligen. Ändå kan den där ensamma strumpan bli liggande på tvättbänken i flera dagar. Som om vi väntar

Det är speciellt med den första munnen med kaffe på morgonen. Den kommer ofta innan dagen riktigt har börjat. Innan mejlen, mötena, lektionerna och allt det där som väntar har hunnit göra sig påmint. Kaffet är varmt mellan händerna och huset är fortfarande tyst. Kanske har man inte ens vaknat helt. Ändå vet kroppen vad som gäller: först kaffe. Jag har tänkt på hur många sådana små ritualer vi har. Saker vi gör nästan utan att reflektera över dem, men som hjälper oss att hitta

Ibland finns det en plats i livet som inte behöver någon förklaring. Man vet bara att man ska dit. För mig har det varit Tommys udde. I dag tillbringade jag förmiddagen där. Hösten låg över träden i gult och rostbrunt. Vattnet var stilla, och på sina ställen vilade en tunn dimma över ytan. Solen letade sig mellan grenarna. Allt var så vackert att det nästan kändes orättvist att en plats med så många tunga minnen kunde se så lugn ut. Men det är väl så med platser. De bär inte

Det är tidig lördagsmorgon och jag har slagit mig ner för mitt skrivpass. Kaffet står bredvid mig och huset är fortfarande ganska tyst. Jag hade tänkt ägna en stund åt orden innan dagen drar i gång. Så kommer ett meddelande om att dagens planer behöver justeras. Det är tävlingsdag, och när någon fått förhinder blir det lite färre ledare än vi hade räknat med. Sådant händer, särskilt i en ideell verksamhet där mycket bygger på att människor hjälps åt när de har möjlighet. Jag

Det finns alltid en som bara skulle ta ett glas. Det är nästan en naturlag. Någon säger det redan på vägen dit, med en sådan där övertygelse som bara människor som snart ska bryta sitt eget löfte kan ha. "Jag ska inte bli sen i kväll. Bara ett glas." Sedan sitter samma person kvar tre timmar senare och säger att det ändå är fredag, att man måste leva lite också och att det faktiskt vore oartigt att gå just nu när samtalet äntligen kommit igång. Afterwork är en märklig mänskli

Det är enklare att inte börja. Enklare att skjuta upp det till i morgon. Enklare att låta idén ligga kvar i skrivbordslådan. Enklare att behålla drömmen än att riskera att upptäcka att den inte blir som vi har tänkt oss. För så länge vi inte har försökt kan vi alltid säga till oss själva att vi hade kunnat. Jag känner igen det där. I skrivandet finns det texter som blivit liggande alldeles för länge. Inte för att jag saknat orden, utan för att jag varit osäker på om de räcker

Jag tror att vi ofta missar det där. Att människor inte alltid drar sig undan för att de vill bort. Ibland behöver de bara få andas. De svarar inte lika snabbt på meddelanden. Tackar nej till en fika. Blir tystare än vanligt och stänger dörren om sig en stund. Och vi börjar genast fundera. Har jag gjort någonting fel? Är personen arg? Har vår relation förändrats? Vi fyller tystnaden med våra egna rädslor. Gör den personlig. Tolkar behovet av ensamhet som ett avståndstagande,

Jag har tänkt på hur gärna vi vill se resultat. Vi planterar något och börjar snart undra när det ska blomma. Vi öppnar ett tomt dokument och tänker på den färdiga boken. Vi startar ett projekt och hoppas kunna visa upp något redan vid nästa möte. Jag känner igen den där otåligheten. Jag tycker om idéer, och jag tycker om när saker börjar röra på sig. Som musiklärare vill jag se eleverna våga spela, prova och höra hur de utvecklas. I föreningslivet vill jag att träningen ska

För två år sedan var jag tillbaka i Macon, Georgia. Det var en märklig känsla att komma tillbaka till en plats där jag en gång hade bott och levt. Under slutet av 90-talet trodde jag kanske till och med att jag skulle bli kvar där, men livet tog en annan väg, och åren gick. Den här gången hade jag och mitt sällskap rest genom den amerikanska södern. Vi hade följt Highway 61 genom Tennessee, Mississippi och Louisiana, på jakt efter bluesen – och efter människorna som fortfaran

Jag har ett helt skåp fullt av koppar. Några är köpta på resor. Några har texter som en gång kändes roliga. Några är presenter som jag tycker om, men nästan aldrig använder. Ändå tar jag samma kopp varje morgon. Inte för att jag har bestämt det. Inte för att den är dyrast eller vackrast. Handen söker sig bara dit. En morgon stod den i diskmaskinen. Jag öppnade skåpet och blev stående en stund. Där fanns säkert femton andra koppar, men ingen av dem kändes riktigt rätt. För sto

Det är tisdag morgon. Jag sitter framför tv:n och följer TV4:s nyhetssändning. Bland alla rubriker fastnar jag vid nyheten om olyckan på Six Flags Over Georgia, strax utanför Atlanta. En människa har omkommit och flera har skadats. Det är en fruktansvärd händelse, och tankarna går förstås först till den som miste livet och till alla som drabbats. Men namnet på platsen väcker också ett minne. Under senare delen av 90-talet bodde jag i Macon, Georgia. Då var jag en annan versio

Allt som tar slut har inte gått fel. Ändå är det ofta så vi tänker. När en relation tar slut börjar vi leta efter orden som aldrig blev sagda.När ett projekt läggs ner räknar vi timmarna vi lagt på det. När en dröm förändras undrar vi om vi gav upp för tidigt. Vi går tillbaka. Läser gamla meddelanden. Minns samtal. Vrider och vänder på beslut. Letar efter ögonblicket då allt började gå sönder. Som om varje slut måste ha en skyldig. Någon som inte kämpade tillräckligt. Någon s

Det går att köpa ett nytt passersystem. Det går att sätta upp kameror, förstärka dörrar och se till att obehöriga inte lika lätt kan ta sig in i en skola. Det går att skriva krisplaner, öva inrymning och skapa tydligare rutiner för vad personalen ska göra om det värsta händer. Allt detta kan vara nödvändigt. Regeringen har i år avsatt totalt 400 miljoner kronor till säkerhetshöjande åtgärder i förskolor och skolor. Pengarna kan bland annat användas till passersystem, skalskyd

Helgen börjar gå mot sitt slut. Kanske har man redan hunnit tänka på veckan som väntar: vilka tider som ska passas, vad som behöver förberedas och allt som ska kommas ihåg. Kalendern fylls snabbt. Möten, lektioner, träningar, resor och deadlines får sina platser. Påminnelserna läggs in, ibland med en extra påminnelse för säkerhets skull. Vi är ganska bra på att planera det som måste bli gjort. Men när veckan är fullbokad händer det lätt att allt annat får vänta. Vi tänker att

Den här morgonen har jag tittat på gamla bilder. En av dem stannade jag länge vid. Det är 1992. Min vän Andreas har tagit bilden under en oförglömlig studieresa till London. Jag går en kurs i marknadsföring och är där tillsammans med mina kurskamrater. Jag är 24 år och bor i en röd stuga på en kulle som vi kallar Ranchen. När jag ser bilden kommer allt tillbaka i små bitar: människorna, resan, den där tiden i livet då framtiden ännu känns vidöppen. Jag vet att mycket ska händ