Blogg

Det har varit en bra vecka. Så där som man vill att veckor ska vara. Möten som landar rätt, samtal som leder framåt och beslut som känns både genomtänkta och positiva. Jag märker hur bitarna börjar falla på plats – inte minst i mitt skrivande. Det rör på sig. Saker som länge legat och väntat närmar sig nu ett läge där jag faktiskt snart kan börja berätta mer och det är en speciell känsla. Förväntan, på något sätt. Men ändå. Mitt i allt det där som är här och nu, dras tankarna

Året är 1979. Något mycket stort ska hända. Det ligger där i luften redan från början av året, även om jag inte riktigt kan sätta ord på det. En förväntan. En rörelse i familjen. Något som är på väg. Och så kommer den där dagen. Påskdagen. Den 15 april. Min lillebror Sigge föds. Jag minns känslan mer än detaljerna. Hur allt liksom stannade upp och samtidigt blev större. Hur världen, som dittills mest bestått av skola, kompisar, cykelturer och årstidernas växlingar, plötsligt

Året är 1970. Den 15 april föds Anette. Världen har precis klivit ur ett decennium som förändrade allt. 60-talet ligger bakom, men dess rörelse lever kvar. Människan har satt sin fot på månen. Vietnamkriget pågår. Protester, musik, idéer – allt rör sig. Allt vill framåt. Men 1970 är också något annat. Ett år då världen samlar sig. Tar ett andetag. Börjar förstå vad som faktiskt håller. I Sverige växer välfärden vidare. Nya bostadsområden tar form. Familjer flyttar in. Liv bö

Den 13 april. En ny vecka. Och jag är tillbaka i Sverige. Men våren… så där som jag vill ha den är inte riktigt här än. Jo, ljuset finns där. Det går inte att ta miste på. Dagarna har blivit längre, kvällarna dröjer sig kvar. Men annars är det en försiktig vår. En kall april som inte riktigt bestämt sig. Grönskan tvekar, håller igen. Som om naturen står och väger: är det dags nu? När jag varit borta har det hunnit vara både storm och nästan vår på riktigt. Så där som det kan

Det är den sista dagen. Den smyger sig på utan att riktigt fråga om lov. Väskorna står redan halvpackade. Kläderna som nyss kändes som början på något ligger nu vikta som avslut. Och utanför – samma utsikt, samma ljus, samma hav – men ändå inte riktigt samma känsla. Idag åker vi hem. Jag sitter en stund extra och låter blicken vila. Havet ligger där som om det inte bryr sig alls om att vi ska lämna. Som om det bara fortsätter, dag efter dag, med samma rytm. Och kanske är det

Det sägs ofta att det är resan som är målet. Jag tror inte riktigt på det. Inte fullt ut. För här, mitt i solen på Mallorca, med sanden som letar sig in överallt och havet som ligger där som en ständig påminnelse om att ta det lugnt – så inser jag något annat. Det är inte resan som gör det. Det är vi. Vi som sitter där vid frukosten och långsamt vaknar till liv. Någon med kaffet i handen, någon annan redan inne på dagens planer. Eller inga planer alls. Vi som tävlar i sådant

Jag har under dessa dagar läst en del National Geografic och fascinerats av flera berättelser, men något som stannat kvar inom mig är den och något som följt med mig är den om sköldpaddan Jonathan. Jonathan föddes omkring 1832. Han kom till Saint Helena redan 1882, då som en vuxen sköldpadda. Det betyder att han redan då hade levt ett helt liv – och sedan fortsatte. När jag fortsatte att sätta in honom i vår historia, då hände något. Han har levt under åtta brittiska monarke

Det börjar alltid där. Inte i mötena, inte i planerna, inte i det som ska göras, utan i frukosten. Vi samlas innan dagen riktigt har vaknat. Samtalen är lågmälda till en början. Det finns något fint i det där – att vi inte kastar oss rakt in i allt, utan låter dagen få ta form i sin egen takt. Utanför fönstret händer något samtidigt. Vi sitter där och tittar ut, nästan lika mycket som vi pratar med varandra. Hur en ny dag långsamt tar form. Lastbilar som stannar till, bakluck

Det börjar alltid där. Inte i mötena, inte i planerna, inte i det som ska göras, utan i frukosten. Vi samlas innan dagen riktigt har vaknat. Samtalen är lågmälda till en början. Det finns något fint i det där – att vi inte kastar oss rakt in i allt, utan låter dagen få ta form i sin egen takt. Utanför fönstret händer något samtidigt. Vi sitter där och tittar ut, nästan lika mycket som vi pratar med varandra. Hur en ny dag långsamt tar form. Lastbilar som stannar till, bakluck

I denna stund läser om en by vi besökte igår. Fornalutx. Det visar sig att den inte bara känns speciell – den är det också. Ofta omnämnd som en av Spaniens vackraste byar, ibland till och med den vackraste. Den ligger här på Mallorca, i Tramuntanabergen, bara en bit från Sóller. Namnet sägs komma från arabiskan, från tiden då morerna styrde ön, och betyder ungefär “ugn” – vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur solen ligger på mellan husen. Och det där man såg igår

Jag sitter på balkongen. Det är fortfarande tidigt. Så där tidigt att dagen ännu inte riktigt har börjat, men ändå är på väg. Luften är svalare, ljuset mjukare, och allt runt omkring bär på en slags stillhet som inte går att hitta senare på dagen. Jag har suttit här och skrivit. Det har nästan blivit en vana. Eller kanske mer en längtan jag inte vill vara utan. För när jag vaknar tidigt – och det gör jag ofta – så tillåter jag mig att stanna kvar i det. Inte stressa vidare. I

Det är tidig morgon. En sådan där stund när allt fortfarande är lite mjukare. Ljuset, tankarna, tempot. Jag sitter med mitt skrivande, orden som sakta hittar sina vägar fram över sidan. Men så stannar jag upp. Tar en paus. Låter gårdagen komma ikapp. För vilken dag det var. Vi började i Valldemossa. Små gator, sten, historia som sitter i väggarna. En fika som fick ta tid. Kaffet smakade lite bättre där, som det ofta gör när man inte har bråttom någonstans. Samtal som flöt lik

Det börjar alltid så. Inte med bilen. Inte med kartan. Inte ens med havet som väntar där ute. Utan vid bordet innan. Vi sitter där i morgonljuset, lite trötta, lite långsamma i rörelserna, som man blir när dagarna inte har några krav på sig. Det är pannkakor, bacon, och en kopp kaffe som redan hunnit bli påfylld en gång och kommer bli det igen. Inte bråttom. Inte stress. Men framåt. Utanför ligger dagen och väntar. Solen har redan börjat ta plats, som om den visste att den hä

Det är fantastiskt med relationer som inte behöver ansträngas. Vi lärde känna varandra på jobbet. Där någonstans, mellan möten, raster och vardag, började något som med åren vuxit till något mycket större. En vänskap som inte bara stannar vid arbetsplatsens väggar, utan som tagit oss ut i världen. Flera gånger varje år. I olika konstellationer. Europa, och ibland ännu längre bort. Och nu är vi här igen. Mallorca. Det som slår mig varje gång är hur enkelt det är. Hur friktions

Vi landar i Palma och det är som att någon vrider upp ljuset. Inte bara lite grann. Utan på riktigt. Hemma lämnade jag något som skavde. Kyla som letade sig in genom jackan. Regn som aldrig riktigt bestämde sig för att sluta. Vindar som drog i en, som om de ville få en att gå snabbare, komma fram fortare, bara ta sig igenom dagen. Här är det annorlunda. Ljuset gör något med mig. Det är som att kroppen hinner ikapp tankarna. Som att stegen blir långsammare, Det har gått ett år

Att flyga är speciellt. Som om livet står i standby. Jag sitter i kabinen och skriver det här. Marken har redan släppt taget. Det som nyss var så nära – vägarna, husen, allt det vardagliga – har blivit små mönster långt där nere. Och här uppe, ovanför allt det där, finns ett annat slags rum. Ett mellanrum. Det är påskdagen. Dagen då allt vänder. Från mörker till ljus. Från slut till början. Dagen som bär på uppståndelse, men också på allt det som varit innan. Sorgen. Tystnade

Det är påskafton ochh det känns. Inte som en tanke, utan som en rörelse. Veckan har varit stilla. På riktigt stilla. Som om allt dragits ner ett par steg, som om livet själv bett om att få andas lite långsammare, och jag har följt med i det. Försökt i alla fall. Men idag är något annat. Det ligger i hur man rör sig genom morgonen. I hur man plockar fram saker utan att stressa, men ändå med en riktning. I hur blicken redan är lite längre fram än där man sitter. Vi är på väg. T

Det finns en föreställning om att man någon gång ska bli färdig. Att livet liksom landar. Att man kommer till en punkt där allt är på plats. Där man vet vem man är, vad man vill, hur allt hänger ihop. Jag har nog tänkt så själv, i perioder. Att det där kommer sen. Men det gör det inte och kanske är det tur. För jag märker det mer och mer – att det inte finns något färdigt tillstånd att nå. Att det inte finns någon slutversion av mig själv som bara väntar på att bli klar. Det

Det är långfredag. Jag vaknar utan att riktigt vakna. Ligger kvar. Känner tyngden av täcket, värmen från koppen i handen. Det finns inget som väntar på mig på samma sätt som andra dagar. Ingen tid att passa. Ingen riktning som ropar och ändå är det inte en lätt dag. Ljuset letar sig in genom gardinerna, men det gör det försiktigt. Som om det vet. Som om det inte vill störa. Långfredagen är inte en dag man fyller. Det är en dag man bär. I berättelsen är det här slutet. Jesus p

Det finns kvällar när orden inte riktigt vill. Jag sitter där. Framför skärmen. Eller med ett block framför mig. Pennan i handen. Och allt finns egentligen där – men ändå inte. Det är som att något håller igen. Och så sätter jag på musik. Inte för att analysera. Inte för att hitta inspiration på det där medvetna sättet. Utan bara för att fylla rummet med något annat än mina egna försök. Och plötsligt händer det. Inte att jag börjar skriva. Utan att jag slutar behöva göra det.