1926 - året då min mormor kom till världen

Igår skulle min mormor Doris ha fyllt hundra år.

Hon föddes den 31 oktober 1926 i Jakobsberg. Jag har tänkt mycket på henne både igår och idag. På hur nära vi stod varandra. På hennes plats i mitt liv och på allt som hann förändras under hennes.

Hundra år. Det är svårt att riktigt förstå hur mycket tid som ryms i de orden. Ändå räcker det att tänka på mormor för att avståndet ska krympa. Då handlar det om en människa som jag kände, älskade och fortfarande saknar.

Men innan hon blev min mormor var hon en liten flicka i en värld som såg helt annorlunda ut.

Året är 1926.

Första världskriget ligger bara åtta år tillbaka i tiden. Det som vi idag läser om som historia finns fortfarande nära människorna. Samtidigt pågår tjugotalet med sin musik, sina nya ideal och sin tro på det moderna. Framtiden gör sig påmind, även om möjligheterna att ta del av den är långt ifrån lika för alla.

I Sverige håller radion på att förändra människors vardag. Radiotjänst har börjat sända året innan. Under 1926 kan den som har tillgång till en radio lyssna en stund mitt på dagen och sedan på kvällen från klockan sex. Röster och musik kan plötsligt nå in i hemmen från platser långt därifrån.

Jag försöker föreställa mig hur märkvärdigt det måste ha känts. Att sitta hemma och höra någon tala, trots att människan befinner sig någon helt annanstans. Vi som kan plocka fram nästan hela världen ur fickan behöver anstränga oss för att förstå storleken i det.

Samma år visar John Logie Baird upp ett fungerande televisionssystem i London. Rörliga bilder överförs med en teknik som ännu befinner sig i sin allra första början. Tv, som senare ska bli en så självklar del av vardagsrummen, är fortfarande ett experiment.

På bioduken gör Greta Garbo sin amerikanska filmdebut i The Torrent. Det är fortfarande stumfilmens tid. En ung kvinna från Stockholm är på väg att bli ett av filmvärldens stora namn.

Och i oktober kommer A.A. Milnes första bok om Nalle Puh ut. Bara några veckor innan Doris föds får en annan berättelse sin början, en som ska följa generationer av barn långt in i framtiden.

Det är sådant som hjälper mig att komma nära ett årtal. Att tänka på vad som ännu är nytt. Vad människor lyssnar på, vad de ser och vad de ännu inte kan föreställa sig.

Men i Jakobsberg börjar samtidigt ett liv vars betydelse inte kommer att kunna mätas i tidningsrubriker.

Min mormors.

Hon vet förstås ingenting om världen hon har fötts in i. Ingenting om de förändringar som väntar. Ingenting om att hon en dag ska bli mamma, mormor och en av de allra viktigaste människorna i mitt liv.

När hon är femton år flyttar hon in till stan, hyr ett rum och börjar arbeta som springflicka på hattavdelningen på NK.

Jag stannar vid det.

Femton år.

Jag möter ungdomar i den åldern varje arbetsvecka. Jag vet hur mycket som fortfarande håller på att formas, hur mycket stöd och trygghet man kan behöva, även när man själv känner sig stor.

Mormor hyrde ett rum och gick till arbetet.

Hennes femtonde födelsedag inföll hösten 1941. Då hade ännu ett världskrig brutit ut. Flickan som föddes under tjugotalet skulle alltså ta sina första steg in i arbetslivet medan Europa åter befann sig i krig.

Jag önskar att jag hade frågat mer om den tiden. Om rummet hon hyrde. Om den första arbetsdagen. Om hur det kändes att komma till NK och börja hitta sin plats bland alla människor, ärenden och hattar.

Var hon nervös? Stolt? Längtade hon hem när arbetsdagen var slut?

Det finns frågor som blir tydligare först när den som kunde ha svarat inte längre finns kvar.

År 1950 flyttar hon, morfar och min mamma till det helt nya bostadsområdet i Solberga, Hägersten. Mamma är tio månader gammal.

För mig är det lätt att tänka på Solberga som en plats som redan fanns. Ett område med sin historia, sina hus och sina människor. Men när de flyttade dit var det nytt. De kom dit i början av det som sedan skulle bli deras vardag.

Där skulle mormor bo kvar resten av sitt liv.

Jag tycker om att tänka på den unga familjen som flyttar in. Mormor och morfar, med mamma som ännu inte har fyllt ett år. Allt det vanliga som ska ordnas. Saker som ska få sin plats. Ett hem som ska bli deras.

De vet inte vilka minnen som kommer att skapas där. Vilka dagar de ska längta tillbaka till. Vilka människor som ännu inte är födda men som en dag ska höra ihop med deras liv.

Jag är en av dem.

Min relation med mormor blev mycket nära. Hon fick en självklar och betydelsefull plats i min tillvaro. När jag tänker på henne idag är det därför svårt att hålla sig kvar vid de stora historiska händelserna. Tankarna går hela tiden tillbaka till henne. Till att hon fanns. Till vad det betydde för mig.

Ändå tycker jag om att göra den här resan tillbaka till hennes födelseår. Den hjälper mig att se henne också som den hon var innan jag kom till världen. Barnet Doris. Femtonåringen som hyrde ett rum. Den unga mamman som flyttade till Solberga med sin familj.

Hon hade redan levt ett helt liv av erfarenheter innan jag lärde känna henne som mormor.

Igår var det hundra år sedan hon föddes.

Jag hade velat kunna ringa henne. Säga grattis. Höra vad hon själv hade sagt om att fylla hundra.

Nu får jag skriva om henne istället.

Året var 1926. I Jakobsberg föddes en flicka som fick namnet Doris.

Många år senare skulle jag få kalla henne mormor.