1971 – året då jag blev storebror

Det finns årtal som man kan läsa sig till och så finns det årtal som hör till ens eget liv, långt innan man själv kunde förstå deras betydelse.

1971 är ett sådant år för mig.

Den 2 november föddes min bror Ronny. Jag hade ännu inte fyllt tre år och visste förstås ingenting om allt det som pågick ute i världen. Men jag hade blivit storebror. Någon hade kommit som jag skulle få dela min uppväxt med.

Idag fyller han 55 år.

Jag återvänder till bilden där Ronny sitter i pappas knä och jag sitter bredvid. Vi har nästan hela livet framför oss. Ingen av oss vet ännu vilka vi ska bli, var vi ska bo eller vilka vägar livet ska ta.

Där och då är vi två små pojkar. Bröder, alldeles i början.

Utanför fotografiet pågår 1971.

Det är ett år som lämnar tydliga spår i musikhistorien. John Lennon sjunger Imagine. Marvin Gaye ger ut What’s Going On. Led Zeppelin släpper Stairway to Heaven. Låtar som fortfarande spelas, fortfarande hittar nya lyssnare och som har överlevt både musikformat och generationer.

Som musiklärare fascineras jag av det. Att så mycket av det som skapades då fortfarande känns levande. För dagens elever är 1971 långt borta. För mig är det året då min lillebror föddes.

Samma år försvarar människor almarna i Kungsträdgården. Stellan Bengtsson blir världsmästare i bordtennis och Gösta ”Fåglum” Pettersson vinner Giro d’Italia. På bio går Utvandrarna och Emil i Lönneberga.

Det är lätt att låta ett år bli en uppräkning av sådant som hände. Musik, politik, idrott och filmer. Men det som gör just 1971 betydelsefullt för mig finns på det där familjefotografiet.

Sedan följer åren som vi faktiskt kommer att minnas.

Håmule. Gårdsplanen. Skogen bakom ladan och vägen till postlådan. Platser som var en del av vardagen då, men som med tiden har blivit en del av vår gemensamma historia.

Och så Lally och Ballty, våra låtsaskamrater.

Jag tycker om att de fortfarande har sina namn kvar i minnet. Att sådant som vi en gång hittade på kan finnas kvar efter alla dessa år. Vi behövde inte särskilt mycket för att få en hel värld att börja röra sig. Vi hade platserna omkring oss, fantasin och varandra.

När man växer upp tillsammans samlar man på sig ett alldeles eget förråd av minnen. Händelser som andra måste få förklarade för sig. Namn som inte säger omgivningen någonting. Saker som kan vara svåra att återberätta men som den andre redan känner till.

Det är en av de finaste sakerna med att ha en bror. Att någon annan också var där.

Ronny kände mig långt innan jag blev lärare, författare eller ordförande i en judoklubb. Innan vuxenlivet fylldes av uppdrag, tider att passa och allt det där som man numera presenterar sig med.

Han känner till pojken i Håmule och jag känner till honom.

Sedan växer man upp. Man får sina egna liv och sina egna sammanhang. Det går inte längre att bara gå ut på gårdsplanen och fortsätta där gårdagens lek slutade. Men den gemensamma uppväxten finns kvar. Vi kan återvända till den i ett samtal, ett skratt eller genom att någon nämner ett namn som nästan ingen annan minns.

Idag har det gått 55 år sedan den där novemberdagen.

Det känns konstigt att skriva. Pojkarna på bilden är så små, och ändå är det vi. Jag kan se på fotografiet med en vuxen människas blick och samtidigt känna närheten till allt som skulle följa.

1971 gav oss mycket som har stannat kvar. Musik, filmer och händelser som fortfarande har sin plats i historieböckerna.

För mig kommer året alltid att höra ihop med att Ronny kom.

Grattis på 55-årsdagen, brorsan. Jag är glad att det blev just du som jag fick växa upp med.