26 januari: Tiden jag lever i

Det är januari.

Dagarna går långsamt, men veckorna rusar förbi som en fläkt av kall luft genom ett halvöppet fönster. Det är en tid då ljuset återvänder, men fortfarande tvekar, som om det inte riktigt vågar stanna. Jag tittar ut genom fönstret och ser hur världen verkar fastfrusen, ändå rör den sig. I små, nästan omärkliga steg.

Tiden jag lever i är som ett pussel jag inte riktigt får ihop. Bit efter bit läggs på plats, men kanten är fortfarande oklar. Det är en tid av förändring, av nya insikter och gamla frågor som väcks till liv igen. En tid då framtiden känns som en öppen bok, men orden ibland inte vill formas.

Januari är också den månad då tankarna oftare går bakåt än framåt. Till de där ögonblicken som byggde mig, till människor som lämnat spår och till drömmar som kanske aldrig förverkligades men ändå blev en del av vägen hit. Jag tänker ofta på min plats i världen, på den berättelse jag skriver – inte bara i böcker utan i livet självt.

Kanske är det just det som januari handlar om. Att lyssna till tystnaden mellan stormarna, att hitta styrkan i det stilla, och att påminna sig själv om att varje dag – varje ord – är en del av något större.

Och nu är det den 26 januari. En vanlig dag, men ändå unik. För det är idag jag andas, idag jag skriver, idag jag lever.