50 kilometer i januari

Ett språng rakt ut ur mörkret. Ingen chans att bromsa. Ingen chans att väja. Allt gick för fort och för långsamt på samma gång. Smällen. En sekunds total tomhet. Sedan tystnad. Varningarna hade gått ut i god tid. SMHI, trafikmeddelanden, alla sa samma sak: blixthalka, extremt förrädiskt väglag. Jag visste det. Tog det på allvar. Det här var ingen ouppmärksam stund, inget slarv.

Jag körde försiktigt på 80-vägen. Låg runt femtio. Vägen var glashal, blank som om någon dragit ett lager lack över asfalten. Sådana där förhållanden där man inte kör – man balanserar. Små rörelser. Inga tvära beslut. Blicken långt fram. Händerna stadigt på ratten.

Januari i Dalsland.Skog tätt inpå vägen. Mörker. Ingen belysning. En kyla som precis krupit under nollan och gjort allt förrädiskt.

Och så – rådjuret.

I Dalsland finns inga motorvägar att gömma sig på. Inga breda marginaler. Bara smala vägar genom skog, där djuren lever sina liv oavsett våra varningsmeddelanden och hastighetsbegränsningar.

Man kan göra allt rätt. Följa råden. Sänka farten. Vara fullt fokuserad.Och ändå händer det.

När jag till slut körde vidare slog en tanke rot: det här är ingen dramatik, ingen berättelse om otur. Det är bara verkligheten. Januari. Is. Skog. Vägar vi lånar en stund.

Och det är där slutpunkten ligger – i insikten om att vissa resor inte handlar om att komma fort fram, utan om att alls komma hem.