1949

Min mamma Yvonne tillsammans med min mormor Doris och morfar Bror.

Året är 1949. Den 27 december föds min mamma – i Stockholm.

Ett Stockholm som fortfarande bär spår av kriget, trots att Sverige stod utanför. Ett Stockholm där ransoneringarna just har släppt sitt grepp, där framtidstron långsamt börjar ta form, och där staden växer – inte uppåt, utan utåt. Söderut. Mot nya områden. Mot Hägersten. Mot Solberga.

Hon föds in i en tid då världen försöker resa sig. Andra världskriget är slut sedan fyra år, men efterklangen finns kvar överallt. Samma år bildas NATO. Tyskland är delat. Det kalla kriget har tagit sina första steg, även om få ännu förstår hur långt det ska gå. I Kina utropas Folkrepubliken, och världen ritas om igen – denna gång med andra linjaler.

Men i Stockholm är rytmen en annan. Här är det vardagen som gäller. Spårvagnar som gnisslar genom stan. Radioapparater som samlar familjer i vardagsrum. Kaffepannor på spisen. Ett lugnare tempo, men med blicken tydligt riktad framåt.

Min mamma växer upp här. I huvudstaden. Och snart ska familjen flytta in i en ny lägenhet i Solberga, i Hägersten – ett av alla dessa områden som byggs för framtiden. Moderna bostäder. Ljusa rum. Centralvärme. Ett folkhem som tar fysisk form i tegel, trapphus och gårdar där barn snart ska springa mellan tvättlinor och cykelställ.

1949 är också ett musikår.I Sverige ljuder radion av Alice Babs, Sven Arefeldt, Åke Grönberg och Bertil Boo. Dansbanor lever, foxtrot och schlagers är vardag. Samma år introduceras 45-varvsskivan – ett litet tekniskt språng som ska förändra hur musik sprids och hörs. I USA börjar rytmer röra på sig som snart ska bli något helt nytt, men än så länge är det jazz, swing och crooners som dominerar.

Det är före tonårsrevolter. Före rock’n’roll. Före televisionen i varje hem.

Det är en tid då barn leker ute tills det blir mörkt. Då vuxna bygger framtid med arbete, tålamod och händer som kan saker. Och mitt i detta växer hon upp – min mamma – formad av Stockholm, av efterkrigstid, av ett samhälle som tror på gemenskap, ansvar och vardaglig ordning.

När jag tänker på henne i dag, och på året hon föddes, slås jag av hur mycket av det där som fortfarande finns kvar. Stabiliteten. Omtanken. Förmågan att få saker att fungera. Att hålla ihop det lilla livet, även när världen runt omkring rör på sig.

Idag fyller hon år igen. Ännu ett varv runt solen sedan 1949. Sedan Stockholm var lite gråare, lite tystare – men fullt av löften.

Året är 1949 och i en stad som just börjat blicka framåt, föds hon. En del av det nya Sverige. En del av vår historia.