9/11

Jag och min son Eric vid minnesmonumentet där en gång byggnaden stod

Det är sent nu. Jag borde sova, men innan jag blundar fastnar tanken vid dagens datum. 9/11.

Ett sådant där datum som bär tyngd och som etsats fast i oss alla. Man minns var man var, vad man gjorde, vilka ord som sades den dagen. Det finns inte många sådana dagar, men just denna – den stannar kvar.

För mig blir det än mer påtagligt. I väldig närtid hade jag själv stått i en av de där tornen, blickat ut över staden som aldrig sover. Känslan av att ha varit där, alldeles nyss, gör minnet så mycket närmare. Sådant som inte borde kunna hända, hände. Sådant som man inte kan förstå, blev verklighet.

I natt är det tyst. Bara regnets svaga droppande mot fönstret här hemma. Jag ligger här, långt bort från den där platsen, men ändå så nära i tanken. Det är märkligt hur tid och rum kan krympa ihop när minnet slår till.

Kanske är det så livet är. Vi bär våra dagar, våra minnen, i fickorna. Ibland blir de bara små, slitna fragment. Ibland väger de så tungt att man knappt kan andas.

Nu försöker jag släppa taget. Låta natten ta hand om det som är kvar av dagen. Men jag ville ändå stanna upp en stund, just här, på gränsen mellan vakenhet och sömn. Tänka på allt som förändrades.

På hur skört det alltid är.

Och på att vi aldrig glömmer.