Oslo
- Kalle Levin
- 15 mars
- 1 min läsning
Det är tidig morgon på hotellet i Oslo. Frukosten har ännu inte öppnat, och lobbyn är lugn, med bara ett stillsamt sorl från receptionen och något avlägset ljud av koppar och bestick som försiktigt plockas fram i restaurangen. Jag sitter här, med datorn framför mig och blicken ut genom fönstret, där solen långsamt stiger och kastar mjukt morgonljus över gator och byggnader.
Jag har alltid tyckt att hotell är perfekta platser att skriva på. Kanske beror det på känslan av att vara tillfälligt placerad mellan två punkter, hemma och borta, att sväva i ett slags mellanrum där kreativiteten lättare får plats. På hotell får tankarna en annan sorts frihet; här finns inga distraktioner från vardagslivet, inga tvättkorgar att tömma eller diskbänkar att röja av. Bara skrivandet och jag.
Idag skriver jag med en särskild lätthet, kanske inspirerad av den klara norska luften utanför, eller av känslan att staden ännu inte riktigt vaknat. Dessa stunder innan världen vaknar helt är dyrbara – stillheten är nästan magisk, och det känns som att orden väntar precis under ytan, redo att bli fångade och formulerade.
Snart öppnar frukosten och sorlet kommer att växa. Jag ska snart dricka mitt kaffe och se dagen vakna på riktigt. Men just nu sitter jag här, i det lugna mellanrummet på mitt hotell i Oslo, och skriver.
