Ain’t Done With The Blues
- för 19 timmar sedan
- 3 min läsning
Jag är inne i ett sådant där skriv-mood just nu.
Ni som skriver vet nog vad jag menar. Orden kommer lite lättare än annars. Tankarna hittar sina vägar och timmarna tenderar att försvinna utan att man riktigt märker det.
Ur högtalarna spelar musik, ganska tyst. Inte så att den stör, utan precis lagom för att fylla ut tystnaden.
Och just nu är det Buddy Guy.
De där första tonerna räcker. Det behövs inte många sekunder innan man vet vem som håller i gitarren. Det där lite råa, nästan oberäkneliga anslaget. Tonerna som ibland tycks slitas ur gitarren snarare än spelas fram. Ena ögonblicket nästan försiktigt, i nästa med ett bett som går rakt genom rummet.
Och medan jag sitter här och skriver slår en tanke mig:
Buddy Guy fyllde 90 år i juli.
Nittio.
Jag tittar på några relativt nytagna bilder av honom och tänker att karln fortfarande ser ut att vara ungefär i min ålder.
Nåja. Det där är förstås min högst personliga bedömning och den säger förmodligen mer om hur ung jag fortfarande anser mig vara än om Buddy Guy.
Men ändå.
När vi pratar om de där nästan osannolika männen inom musiken som fortsätter långt efter den ålder då vanliga människor börjat fundera över bekväma skor och hur nära hotellet ligger parkeringen, då kommer nästan alltid samma namn upp.
Keith Richards.
Willie Nelson.
Och med all rätt.
Men varför pratar vi inte lika ofta om Buddy Guy?
Det tycker jag faktiskt är underligt.
För om det finns en musiker som borde räknas till populärmusikens verkliga giganter är det George ”Buddy” Guy.
Han föddes 1936 i Louisiana och kom till Chicago 1957. Där hamnade han mitt i den elektriska bluesens absoluta centrum. Han spelade in för Chess Records, arbetade med bland andra Muddy Waters och inledde det långa och betydelsefulla samarbetet med munspelaren Junior Wells.
Men det riktigt intressanta är vad som hände sedan.
För Buddy Guy blev en av broarna mellan bluesen och rockmusiken.
Hans sätt att spela var vildare än mycket av det som hördes på skiva vid den tiden. Han kunde gå från nästan viskande toner till explosiva utbrott. Han använde distorsion, långa bends, dynamik och en attack som gjorde gitarren till något mer än ett ackompanjerande instrument.
Den blev en röst.
Och unga gitarrister lyssnade.
Eric Clapton lyssnade.
Jimi Hendrix lyssnade.
Stevie Ray Vaughan lyssnade.
Rock & Roll Hall of Fame, där Buddy Guy valdes in 2005, pekar uttryckligen ut just Clapton, Hendrix och Vaughan som gitarrister som påverkades av honom.
Och när man tänker på det blir Buddy Guys betydelse nästan svindlande.
För bluesen blev rock. Rocken blev hårdare, större och mer elektrisk. Gitarrhjälten föddes. Hendrix, Clapton, Jeff Beck, Jimmy Page, Stevie Ray Vaughan och senare generationer tog instrumentet ännu längre.
Men någonstans där bakom står en man från Louisiana med en Stratocaster och visar vad som går att göra med sex strängar, en förstärkare och väldigt mycket känsla.
Det är därför Buddy Guys betydelse sträcker sig långt utanför bluesen.
Man behöver inte ha en enda Buddy Guy-skiva hemma för att ha hört musik som påverkats av honom.
Och historien får en extra fin knorr just nu.
För Buddy Guy är inte bara ett museiföremål från populärmusikens historia.
Han är fortfarande här.
Fortfarande spelar han. Fortfarande turnerar han. Och 2026, samma år som han fyller 90, vann han ännu en Grammy – för Ain’t Done With The Blues.
Titeln kunde knappast vara bättre vald.
Jag sitter kvar framför datorn.
Orden fortsätter komma.
Och lite försiktigt i bakgrunden böjer Buddy Guy ännu en ton tills den nästan går sönder.
90 år.
Keith Richards nämns alltid.
Willie Nelson nämns alltid.
Nästa gång vi pratar om de där musikerna som tycks ha träffat någon form av överenskommelse med tiden tycker jag att vi lägger till ett namn.
Buddy Guy.
För vissa människor blir gamla.
Andra fortsätter bara att spela.