Alla hjärtans dag och illusionen av tid

Det finns dagar som drar fram som en orkan, förvandlar det vanliga till något mer. Alla hjärtans dag är en sådan dag. Antingen ser vi den som en påminnelse om det vi har, eller en spegel av det vi saknar. Ett fält av röda rosor för några, en ensam chokladbit i neonljusets sken för andra. Men mitt i kommersens hjärtslag och alla sociala medier-förväntningar finns något mer subtilt: en tanke om tid, om hur vi värderar den och varandra.

Vi luras att tro att kärleken kan paketeras. Att en middag vid levande ljus, ett kort med ord vi inte själva formulerat, eller en bukett blommor får tiden att stanna. Men det gör den inte. Tiden fortsätter, oberörd av hjärtformade ballonger. Och ändå är det där vi hittar kärlekens sanna närvaro: i insikten om att tid inte kan köpas, bara ges.

Det mest värdefulla vi har att erbjuda varandra är inte presenter, utan närvaro. Att stänga av telefonen, att lyssna på någon utan att vänta på vår tur att tala. Att orka vara kvar i en blick länge nog för att den ska betyda något.

Alla hjärtans dag är en symbol, men kärleken själv föds i vardagens oslipade ögonblick. I de där trötta morgonorden vid kaffebryggaren. I händer som möts i farten, utan att någon tänker på det. I en gammal spellista som får oss att minnas varför vi en gång föll. I hur vi väljer att se någon, även när ingen ser oss.

Kanske är det just därför Alla hjärtans dag, trots all sin yta, bär på något djupt. En påminnelse om att tiden vi ger varandra är det enda vi verkligen har. Och att kärlek, i sin renaste form, alltid handlar om att våga vara där. På riktigt.