Alla verkar veta vart de ska

Det är lätt att följa med när många går åt samma håll.

Man slipper stanna upp. Man slipper förklara sig. Och när alla andra verkar så säkra på sin väg kan det kännas som om det är vi själva som tvekar i onödan.

Jag har gjort så ibland. Inte alltid för att jag verkligen ville ditåt, utan för att det verkade vara det naturliga nästa steget. Det som andra förväntade sig. Det som gick att förklara vid middagsbordet utan att någon behövde höja på ögonbrynen, men det finns en skillnad mellan att gå tillsammans med andra och att låta dem välja riktning åt en.

Det kan vara svårt att se den skillnaden medan man är mitt i rörelsen. Först efteråt märker man kanske att man har lagt kraft på sådant som aldrig riktigt var ens eget. Man har sagt ja av gammal vana. Stannat kvar för att det verkade enklare än att börja om. Fortsatt åt ett håll bara för att man redan hade gått en bit.

Att välja sin egen väg behöver inte innebära att man gör något dramatiskt. Ibland handlar det bara om att stanna upp och fråga sig: Är det här faktiskt vad jag vill? Eller är jag på väg någonstans bara för att alla andra redan har börjat gå?

Det är en fråga som inte alltid ger ett snabbt svar. Den kan göra en lite ensam en stund. Men den kan också hjälpa en att hitta tillbaka till sådant som känns sant. Till beslut som bottnar i den man är, inte bara i det som förväntas.

Vi behöver inte ha hela kartan klar. Det räcker ibland att veta varför vi tar nästa steg och om vi inte vet vart de andra är på väg, finns det ingen anledning att följa efter bara för att de är många.