Alla vill att barnen ska röra på sig – men vem öppnar dörren till träningshallen?

I förmiddags stod jag ännu en gång i vår dojo.

Mattorna låg på plats. Barnen kom in, tog av sig skorna och klev ut på tatamin. Det var inte tyst och välordnat hela tiden. Några hade svårt att lyssna och energin gick åt många olika håll.

Men de var där.

De sprang, föll, reste sig, skrattade och använde sina kroppar. Under en stund befann de sig långt från skärmar, stillasittande och det digitala brus som annars fyller en så stor del av barns liv och kanske är det just där vi måste börja.

Inte i bilden av den perfekta träningen, utan i att dörren över huvud taget är öppen.

Det talas mycket om att barn och unga rör sig för lite. Folkhälsomyndigheten konstaterar att den fysiska aktiviteten minskar med åldern samtidigt som stillasittandet ökar. Flickor är generellt mindre aktiva än pojkar, och särskilt tydligt blir det bland de äldre flickorna.

Nästan alla verkar vara överens om problemet.

Föräldrar oroar sig över skärmtiden. Skolan försöker få in mer rörelse under dagen. Politiker talar om folkhälsa och förebyggande insatser. Elevhälsan vill gärna få ut idrottsföreningarna till skolorna för att visa vilka aktiviteter som finns.

Allt detta är bra, men ibland låter diskussionen som om det bara handlar om att få barnen att förstå att de borde röra på sig mer.

Jag tror inte att det är så enkelt.

De flesta barn vet redan att det finns fotboll, judo, innebandy, ridning, dans och andra aktiviteter. Problemet är inte alltid att de saknar information. Det kan lika gärna handla om att steget in känns för stort.

Tänk om jag inte känner någon?

Tänk om alla andra redan är bättre?

Tänk om jag inte har rätt kläder?

Tänk om jag inte tycker om att tävla?

Tänk om mamma eller pappa inte hinner skjutsa?

Tänk om det kostar mer än familjen klarar?

Folkhälsomyndigheten lyfter att unga själva efterfrågar trygga och kostnadsfria platser där de kan röra på sig. Ekonomi, sociala normer, otrygghet, skärmanvändning och skolkrav är några av hindren.

Därför räcker det inte att säga åt barnen att lägga undan mobilen och gå ut.

Det måste också finnas någonstans att gå.

Och där behöver vi tala om föreningslivet.

Bakom varje öppen träningslokal finns människor som arbetar ideellt. Någon lämnar jobbet lite tidigare för att hinna. Någon låser upp, plockar fram utrustning, håller träningen, tröstar ett ledset barn och försöker lugna den som har svårt att sitta still.

Någon svarar på mejl från föräldrar, söker bidrag, tvättar dräkter, lagar sådant som gått sönder och stannar kvar efteråt för att släcka och låsa.

Det syns sällan när vi diskuterar barns rörelse.

Vi ser barnet på mattan, planen eller dansgolvet. Vi ser inte alltid den vuxne som gjorde det möjligt för barnet att vara där.

Riksidrottsförbundet skriver att närmare 90 procent av alla barn och ungdomar någon gång under sin uppväxt har varit med i en idrottsförening. Det säger något om vilken enorm betydelse den ideella idrotten har i Sverige.

Men det säger också något om hur sårbart systemet är.

För vad händer när färre vuxna har tid eller möjlighet att engagera sig? Vad händer när samma personer ska vara tränare, styrelseledamöter, lokalansvariga, administratörer och problemlösare? Vad händer när kostnaderna ökar, kraven blir fler och träningsgrupperna samtidigt blir mindre?

Och utan ledare spelar det ingen roll hur många barn vi säger borde börja röra på sig.

Det är lätt att stå utanför och fråga varför föreningen inte gör mer. Varför den inte besöker fler skolor, startar fler grupper, håller fler prova-på-dagar eller erbjuder fler träningstider.

Det är betydligt svårare att vara den som faktiskt öppnar dörren.

Det betyder inte att föreningarna ska slå sig till ro. Tvärtom behöver vi bli bättre på att sänka trösklarna. Vi måste våga möta barn som inte vill tävla, som inte redan är vältränade och som kanske behöver lite längre tid för att känna sig trygga.

Vi behöver bjuda in på ett sätt som inte kräver att barnet redan vet hur man gör.

Kanske behöver vi också tänka annorlunda kring vad idrott är. Alla barn behöver inte drömma om medaljer. För vissa är den stora segern att våga komma in genom dörren. Att hitta en kompis. Att upptäcka att kroppen faktiskt kan lära sig något nytt.

Idrott kan vara tävling och prestation, men den kan också vara en plats att höra till.

När vi nu talar om barns stillasittande behöver vi därför ställa fler frågor än varför de inte rör på sig.

Finns det en verksamhet i närheten?

Har familjen råd?

Går det att ta sig dit?

Känner barnet sig välkommet?

Och finns det vuxna som orkar hålla dörren öppen?

För det är först när någon låser upp, tänder lamporna och säger ”välkommen in” som alla våra vackra ord om barns rörelse kan bli verklighet.