Allt börjar vid en matta

I dag har barn tränat i vår dojo och tävlat i Trollhättan. I morgon står Dennis och Calle från vår klubb på en VM-matta i Sarajevo. Avståndet kan verka enormt – men vägen börjar på precis samma plats.

Nu har jag kommit hem efter ännu en dag med judo.

I vår dojo har barn tagit på sig judodräkten, lekt, tränat på att falla och försökt lära sig något nytt. Samtidigt har några av klubbens unga judokas varit i Trollhättan för att tävla.

För ett barn kan den första tävlingen kännas nästan lika stor som ett världsmästerskap.

Att våga gå fram.

Att buga.

Att möta någon man aldrig tidigare har träffat.

Att försöka använda det man lärt sig på träningen, trots att benen kanske känns lite skakiga och allting plötsligt går mycket fortare än hemma i dojon.

I morgon står Dennis och Calle på en VM-matta i Sarajevo.

De gör sitt första världsmästerskap och möter några av världens bästa judokas. Bara den tanken är svindlande. Från den lilla klubben i Färgelanda till ett världsmästerskap.

Avståndet mellan barnens träning i vår dojo, tävlingen i Trollhättan och ett VM i Sarajevo kan verka enormt.

Men egentligen börjar allt på samma plats.

Någon kommer till en liten dojo för första gången.

Tar på sig en judodräkt som kanske är lite för stor.

Lär sig att buga.

Lär sig att falla.

Vågar sin första randori.

Åker på sin första lilla tävling.

Och någon vuxen står bredvid mattan och säger:

”Kör nu. Jag är här.”

Kanske är det just där en resa börjar.

Inte nödvändigtvis en resa mot ett världsmästerskap. De flesta barn som tränar judo kommer aldrig att tävla i ett VM. Det är heller inte poängen.

Poängen är allt annat som händer på vägen.

Modet som växer lite i taget.

Kompisarna man får.

Förlusterna man lär sig att hantera.

Glädjen när något man kämpat med plötsligt fungerar.

Skratten i omklädningsrummet.

Tryggheten i att komma till en plats där någon ser att man är där.

Känslan av att höra till någonstans.

Som ordförande i en judoklubb är det lätt att fastna i allt det som måste lösas. Styrelsemöten, ekonomi, kommittéer, städlistor, hyresavtal och planer för framtiden. Allt det är viktigt. Utan det fungerar inte verksamheten.

Men efter en dag som denna blir det också tydligt varför vi gör allt det där.

Det är inte för avtalens skull.

Inte för mötenas skull.

Inte ens för tävlingarnas eller medaljernas skull.

Vi gör det för barnen som försöker samla mod inför nästa övning eller match.

För tränarna som sätter sig på huk och säger några lugnande ord.

För föräldrarna som skjutsar, väntar och applåderar.

För gemenskapen som växer fram i en liten dojo i Färgelanda.

Och i morgon kommer vi att följa Dennis och Calle när de kliver ut på VM-mattan i Sarajevo. Vi kommer att vara stolta över dem, oavsett hur matcherna slutar. Bara att de står där betyder något – för dem själva, för klubben och för alla barn som tränar hos oss.

För kanske kommer något barn som tränade eller tävlade i dag att se dem och tänka:

En gång började de också så här.

Det är en vacker tanke.

Men den allra viktigaste tanken är ändå enklare än så.

Oavsett hur långt resan går, oavsett om den leder till ett VM eller bara till nästa träning, behöver varje barn någon som står kvar bredvid mattan och säger:

”Kör nu. Jag är här.”

För mitt bland alla avtal, kommittéer och framtidsplaner finns anledningen till att vi fortsätter.

Det är de som står på mattan.