Allt får börja om

Det är som om september alltid sparar på sitt sista andetag för att plötsligt blåsa ut det i en vit, kylig dimma över markerna. I morse låg gräset stelt under fötterna, som om varje strå hade fått ett tunt skal av glas. Den första frosten.

Jag tog mig ut i mörkret och kände hur andedräkten mötte luften, synlig, nästan påtaglig. Bilen stod där och väntade, rutorna täckta av det där mönstret som bara kylan kan måla. Jag stod en stund och såg på det, innan jag tog fram skrapan. Det gnisslar till, rutor blir klara, men det känns alltid som ett avsked. Som en hälsning från sommaren: nu är det slut.

September går mot sitt slut. Det är ett skifte som alltid känns lite större än andra månader.

Augusti lämnar oss ofta långsamt, med ljus kvar i kvällarna. Men september – den vet var gränsen går. Den lägger frosten över våra trädgårdar, viskar om mörkare kvällar och låter oss förstå att vi går in i en ny tid.

Det är vemod, men också ett lugn. Jag märker hur skrivlusten kommer tillbaka. Hur det känns rätt att sitta inne när mörkret faller, låta orden få växa fram medan vinden river i träden där ute. Hösten är min påminnelse om att allt får börja om. Att det kalla och stilla har sin plats, lika mycket som det varma och livliga.

Och kanske är det just i de där första morgnarna, när man står med skrapan i handen och ser solen stiga över en frostvit mark, som man förstår: allting rör sig vidare. Också vi.