Allt går sönder och det kanske är meningen

Det kan faktiskt vara något vackert i det som brister.

Inte när det sker, förstås. Då är det bara sorg. Ilska. Frustration. Man knyter näven i fickan eller slår den i väggen. Man undrar varför. Varför nu? Varför jag?

Men med tiden… med tiden kan man börja se. Inte alltid, inte överallt – men ibland. Att sprickan inte bara förstörde, den visade också vägen. Den pekade ut vad som inte längre bar. Och vad som kanske väntade bakom.

Jag har tänkt på det mycket det senaste året. På relationer som tagit slut. På teknik som kraschat. På gamla system – i samhället, i kroppen, i huvudet – som fallit samman. Och på den där märkliga känslan efteråt: av lättnad. Av syre. Av något som liknar hopp.

Kanske är det just det som är meningen med att saker går sönder. Att vi tvingas se om vårt hus. Släppa det vi bar på axlarna alldeles för länge. Bygga nytt – fast långsammare, ärligare.

Jag vet inte.

Men jag vet att det inte längre skrämmer mig lika mycket. Att tappa greppet, tappa kontrollen, tappa ansiktet. Det händer. Det har hänt. Det kommer hända igen. Och mitt i det där – ligger också något levande. Något sant.

Det finns en rad jag burit med mig ett tag:"Släpp det som gått sönder. Det är ändå inte ditt längre."

Kanske är det där livet börjar om.