Allt som inte står på önskelistan

Det är en vecka kvar till julafton.

Sju dagar. Det låter inte mycket när man säger det högt, men det är tillräckligt för att något ska hinna landa. Eller skava. Eller båda delarna samtidigt.

Den här veckan har alltid haft en särskild tyngd. Inte den där stressiga sorten som handlar om listor och tider, utan en annan. En som bär på minnen. Förväntningar. Sånt som inte går att slå in i papper eller köpa på väg hem.

Det är nu allt ska knytas ihop. Terminer avslutas. Arbetsår rundas av. Tröttheten kommer ifatt, men också stoltheten över att ha tagit sig hela vägen hit. Det finns något fint i det. Något mänskligt. Att stå här, precis före, och känna både lättnad och vemod på samma gång.

En vecka kvar betyder också att julen redan är här, på sitt eget sätt. I samtalen. I blickarna. I de där små pauserna när man stannar upp och inser att tiden faktiskt rör vid oss, oavsett om vi vill eller inte. Att det här året också blev ett år. Med allt vad det innebär.

För vissa är det här den bästa tiden. För andra den svåraste. Det pratas ofta om glädje och gemenskap, men det finns också tomma stolar, saknad och sånt som gör ont just för att det är jul. Båda sakerna ryms. De måste få göra det.

Jag tänker ofta att julen inte handlar om hur det ser ut, utan om hur det känns. Och känslor går inte alltid att planera. Ibland kommer de när man minst anar det. Ibland när man står vid diskbänken sent på kvällen, eller när en gammal låt råkar dyka upp i radion.

En vecka kvar till julafton är också en påminnelse om att vi fortfarande har tid. Tid att ringa någon. Tid att sakta ner. Tid att låta något vara ogjort. Allt måste inte bli perfekt. Det räcker att det blir äkta.

Snart tänds ljusen på riktigt. Snart sätter vi oss ner. Snart är det jul.

Men just nu är det den här veckan. Och den förtjänar att få kännas.