Anti - jobbångest

Jag ligger i en solstol och läser DN, vinden rör vid mina ben och himlen är mestadels blå på det där sättet som bara augustihimlar kan vara – lite djupare, lite mer vemodig, som om den vet vad som väntar.

Jag läser en artikel om jobbångest. Om hur många känner sig nedstämda, trötta, stressade när semestern går mot sitt slut. Hur det liksom drar i kroppen på fel sätt när man tänker på möten, måsten, inkorgar.

Och medan jag läser känner jag en sorts tacksamhet. En lugn glädje över att jag inte har den känslan. Att jag inte behöver förställa mig eller trixa för att ta mig tillbaka in i vardagen. Det finns ingen kant jag ska över, ingen mur jag ska ta sats för att klättra uppför. Det finns bara livet, i sin nästa fas. Och jag går ditåt, utan att det skaver.

Men jag känner också något annat. Empati. Jag tänker på alla de som har den där klumpen i magen just nu. De som ser på almanackan med olust, som räknar dagar och suckar. Det är inget att fnysa åt. Vi bär våra liv på så olika sätt, och ibland är ryggsäcken tyngre än den ser ut. Jag dömer ingen. Jag bara hoppas att de hittar ett sätt. En ny rytm. Ett litet andetag av hopp i det där som känns för mycket.

Själv ligger jag kvar i solen en stund till. Med DN och en stilla glädje i bröstet. Inte för att semestern är evig. Utan för att den inte behöver vara det, för att vardagen inte skrämmer mig. Den bara fortsätter. Och jag med den.