April är en lurig månad
- Kalle Levin
- 1 apr.
- 2 min läsning
Klockan är fem på morgonen. Jag har varit vaken sedan strax efter fyra. Vaknade med huvudvärk. Inte den där dova, tunga sorten som liksom ligger som ett lock över pannan – utan mer en ilande, stickig känsla bakom ögonen. Jag låg kvar en stund, hoppades att det skulle ge med sig. Vände mig, drog täcket över huvudet, blundade hårt. Men det var kört. Så jag gick upp.
Det är fortfarande svart ute. Inte en antydan till gryning ännu. Temperaturen visar på minus två. Luften är torr och klar när jag öppnar ett fönster på glänt. Det luktar natt, jord, och något svagt av rök från någon som eldat. En sån där doft som bara hör tidiga vårmorgnar till.
Prognosen säger att det ska bli en fantastisk dag. Sol från morgon till kväll. Upp mot 18 grader. Det är nästan så att man inte tror det när man tittar ut just nu – men man känner det ändå, någonstans i kroppen. Det kommer att bli en sån där dag då folk börjar klä av sig. Någon tar fram solstolen. Barnen cyklar utan jacka. Någon rullar upp ärmarna och låtsas att det är sommar.
April är en lurig månad. Den luras med oss varje år, men inte på det där banala första-april-skämt-sättet. Nej, april luras med ljuset. Med vinden. Med våra förväntningar. Ena dagen snö, nästa dag nästan sommar. Man vet aldrig om man ska ta på sig dunjackan eller solglasögon. Ofta både och. Jag gillar det. Gillar att den inte går att räkna ut. Att den bär på något oförutsägbart.
Det är i april allt börjar. Inte bara knopparna, utan även idéerna. Allt man stoppade undan i november för att det ändå inte fanns någon ork, får liv igen. Det spirar inte bara i rabatterna, det spirar inuti också. Nya tankar. Nya vägar. Nya berättelser. Man känner att man vill skapa något. Eller åka någonstans. Eller bara stanna upp och låta saker få ta lite form.
Men just nu är det svart ute. Huvudet bultar lite fortfarande. Kaffet står på. Det första av flera. Jag gillar ändå de här timmarna. När hela världen sover, och man får vara i fred med tankarna. Tystnaden har ett eget språk vid den här tiden. Och ibland hittar jag något där. Något jag vill skriva om. Något som ska bli något mer.
Vi får se vad dagen vill bli. Men sol ska det bli. Det räcker ganska långt.
