Att bo i sin egen historia

Det är en märklig känsla att gå på gator man känner bättre än sin egen ficka, men där nästan allt har förändrats. Husen står kvar, men färgen är ny. Skyltfönstren rymmer andra butiker, andra ansikten.

Ibland känns det som att leva i en blandning av nu och då. Jag passerar en plats där jag en gång stod med vänner som jag inte sett på åratal. Där skrattade vi, frös, planerade livet – utan att ana hur fort det skulle gå.

Att bo i sin egen historia är att ständigt bli påmind om hur många lager av tid som finns i ett landskap. Det är att veta att bakom varje fasad finns minnen som inte syns, men som fortfarande är kvar, som små skuggor i hörnen.

Vissa dagar vill jag nästan fly från det. Slippa känna hur dåtiden drar i ärmen. Men oftast är det tvärtom. Det är som att platsen berättar att jag hör hemma här – inte för att allt är som förr, utan för att jag har varit med och format den.

Och kanske är det just det som är hem: inte en plats som är oförändrad, utan en plats som fortfarande bär spår av ens egen historia, även när allt annat har blivit nytt.