att bära ljus i mörker

Det är lördag morgon den 13 december.

Mitt luciatåg gick i torsdags. Ljuset, sångerna, stegen i korridorerna, den där särskilda koncentrationen hos alla som bär något större än sig själva för en stund. Nu är det tyst igen. Stolarna står där de ska, ljusstakarna är nedbrunna och fikat undanplockat. Kvar är bara efterklangen.

Jag sitter och tänker tillbaka på alla luciatåg jag varit med och jobbat med genom åren. Det är många nu. Fler än jag först tror. Jag försöker minnas de olika luciorna. Ansiktena. Nervositeten. Stoltheten. Hur olika varje tåg varit, trots att så mycket är sig likt. Jag letar bland gamla bilder. Det har blivit en tradition – jag brukar alltid ta en bild med årets lucia. Som ett litet bokslut. Ett bevis på att det faktiskt hände även detta år.

Lucia är ju egentligen något märkligt. Ett helgon från Syrakusa som vandrat hela vägen upp till våra mörkaste decembermorgnar. Ett ljus som inte har med snö eller granar att göra, utan med motstånd. Med att bära ljus i mörker, bokstavligt talat. Att gå först. Att stå still när alla andra rör sig. Att sjunga när det är som mörkast.

För mig har lucia alltid handlat mindre om glitter och mer om allvar. Om stillhet. Om att skapa ett gemensamt andetag mitt i det som annars bara rusar vidare. Under några minuter saktar allt ner. Det är något nästan andäktigt över det, även för den som inte vill kalla det religiöst.

Samtidigt går det inte att blunda för att lucias betydelse har minskat. År efter år. Färre tåg. Färre samlingar tidiga morgnar. Färre platser där någon orkar, hinner eller tycker att det är viktigt. Det som en gång var självklart har blivit ett val. Och det som blir ett val riskerar alltid att väljas bort.

När lucia försvinner från skolor, arbetsplatser och äldreboenden försvinner inte bara en tradition. Det är något mer subtilt som går förlorat. En gemensam ritual. Ett ögonblick där vi möts utan prestation, utan krav, utan skärmar. Ett tillfälle där någon annan bär ljuset åt oss, om så bara för en sång.

Jag tror att vi underskattar vad sådana stunder betyder. Inte för att de är stora, utan just för att de är små. För att de inte skriker. För att de kräver närvaro.

Så jag sitter här denna lördag morgon, dagen efter lucia, och känner både tacksamhet och vemod. Tacksamhet över alla de tåg jag fått vara en del av. Vemod över att de blir färre. Och en stilla förhoppning om att vi inte helt glömmer varför vi en gång tyckte att det var viktigt att tända ett ljus i mörkret – tillsammans.