Att inte fly

Det finns något nästan misstänkt i att inte vilja vidare direkt. Som om stillhet vore liktydigt med stagnation. Som om tvekan vore svaghet.

Vi lever i en tid som älskar rörelse. Nya jobb. Nya relationer. Nya tankar. Alltid ett nästa steg, alltid ett ”sen”.

Men ibland är det just där problemet börjar. När varje obehag ses som ett tecken på att man ska vidare – istället för djupare.

Att stå kvar är inte detsamma som att ge upp. Det är heller inte lathet. Ofta är det raka motsatsen.

Att stå kvar i ett jobb trots att det skaver kan vara ett sätt att förstå vad det faktiskt är som gör motstånd. Är det platsen – eller är det jag som förändrats?Att fly ger snabba svar.Att stanna kräver att man lyssnar längre än man tänkt.

Samma sak i relationer. Vi pratar mycket om gränser, om att lämna, om att välja sig själv. Mindre om vad det innebär att stå kvar när det blir komplicerat men inte fel. När tystnaderna inte betyder slut, utan något som ännu inte har hittat ord.

Och kanske är det just där, i den där pausen, som något avgörande händer. Inte i samtalet. Utan i det som följer efter.

Det finns också tankar man inte ska springa ifrån för fort. Tankar som behöver få vara obekväma en stund.Som inte ska lösas, delas eller formuleras till ett inlägg – utan bara bäras.

Att inte fly är ett slags motstånd. Mot snabbheten. Mot förenklingen. Mot idén om att allt måste bli tydligt direkt.

Ibland är det mest radikala man kan göra att stanna kvar tills något faktiskt händer.