Att leva flera liv samtidigt

Det finns dagar när jag känner att jag lever flera liv samtidigt.

Inte på ett dramatiskt sätt, mer som att jag rör mig mellan olika världar som alla är mina – men som ändå kräver olika saker av mig.

På morgonen kliver jag in i klassrummet. Där är jag läraren. Strukturen. Ramarna. Den som ska leda, förklara, få saker att hända. Det är ett sammanhang där allt behöver ha en riktning, även när det inte alltid känns så.

Sen, någon gång senare, sitter jag med ett manus. Eller med en tanke som vill bli något mer. Där är jag någon annan. Mer öppen. Mindre säker. Sökande på ett annat sätt. Inte på väg att ge svar – utan att hitta frågor.

Och någonstans däremellan finns livet som bara är mitt.

Relationerna. Samtalen. De där stunderna som inte har någon roll att spela, inget uppdrag att leva upp till. Bara närvaro.

Det är inte alltid de där delarna går ihop.

Ibland krockar de.

Jag kan gå från att ha full kontroll i ett klassrum till att känna mig helt vilsen i en text. Från att vara tydlig och säker till att tveka på varje formulering. Och det kan vara en märklig känsla, men jag har börjat förstå att det kanske är precis så det ska vara.

Att de där olika delarna inte konkurrerar med varandra – utan bär varandra.

Att det jag är i klassrummet påverkar det jag skriver och att det jag skriver förändrar hur jag ser på det som händer runt mig.

Och att det där som bara är livet… är det som håller ihop allt.

Det är lätt att tänka att man borde vara en sak. Hålla sig till en roll. Vara konsekvent.

Men jag tror inte riktigt på det längre.

Jag tror vi är många saker, samtidigt och att det inte är ett problem.

Det är snarare det som gör att livet får djup.

Att vi inte bara rör oss framåt i en rak linje – utan mellan olika rum, olika versioner av oss själva och att vi, någonstans i allt det där, ändå är just vi.