Att leva I en värld där allt är nytt

Söndag morgon och Leon är i sin egen lilla värld där allt fortfarande lyser.

Det är en vacker morgon. Ljuset är svagt, nästan trevande, och huset bär fortfarande spår av nattens tystnad. Man tänder ett ljus. Första advent. En början på något nytt, även om man själv ibland mest känner sig som något gammalt som försöker starta om ännu en gång.

Men så finns Leon.

Han lever i en värld där allt är nytt. Där varje flamma är ett äventyr, varje ljus en upptäckt. Där ett tåg i en liten vintervärld kan få hela ansiktet att lysa upp. När han sträcker sig fram mot adventsljuset är det som att han vill förstå hur själva mysteriet fungerar – hur eld blir till, varför den dansar, varför världen glittrar lite mer just den här tiden på året.

Och medan jag i min vuxenvärld tänker på veckan som gått, trötthet och sjuka som hängt sig fast, saker som borde hinnas med, så sitter han där – i sin spidermanpyjamas, håret åt alla håll – och påminner mig om att det fortfarande finns magi kvar.

Att första advent inte handlar om stress, eller listor, eller allt man borde hinna innan jul.

Det handlar om att sakta ner.

Tända ett ljus.

Och se världen genom ögon som ännu inte hunnit bli slitna av allt som pågår runt omkring.

Leon visar mig det där varje gång han kommer. Att glädjen bor i det lilla. I ljuset som fladdrar. I en snöglob som lyser blått. I att få utforska, pilla, känna efter. I att få vara nära.

Den här första adventsmorgonen är jag tacksam för just det.

Att få låna en stund i hans värld. Den där världen där allt fortfarande är nytt och spännande – och där varje dag har potential att börja om, som om det vore första gången.