Att leva mellan två sanningar

Det finns perioder i livet då marken inte riktigt vill bestämma sig. Den gungar inte, den brister inte, men den är heller aldrig helt stadig. Det är de där mellanrummen – ögonblicken då man inte står där man stod, men ännu inte nått dit man är på väg.

Och det är märkligt hur ofta just de tiderna formar en mer än allt annat.

Jag har känt det flera gånger i livet, den där dubbla hållningen. Ena foten kvar i det man känner, det som är tryggt och välbekant. Den andra foten redan på väg mot något nytt, något man inte riktigt kan greppa eller förutse. Man lever med två sanningar samtidigt – den man bar i går, och den man anar i morgon.

Och mitt emellan står man själv, med hjärtat som en kompass som inte riktigt bestämt sig för norr.

Det är lätt att tro att de där mellanperioderna är förlorad tid. Att man borde veta mer, bestämma mer, våga mer. Men jag börjar tänka tvärtom. Det är ofta just i de oklara stunderna som man ser sig själv utan filter. Det är där de riktiga besluten föds. De som inte tas av plikt, utan av övertygelse.

Det finns en särskild sorts mod i att stå kvar i det man inte förstår ännu.

I att inte tvinga fram klarhet.

I att låta det växa fram när det är redo.

Vi är många som tappat bort oss när vi sprungit för fort mot nästa mål. Vi är många som hållit fast för länge vid det som inte längre bar. Men mellan de två ytterligheterna finns ett rum där man faktiskt får tillåta sig att tveka. Och den tvekan är inte ett misslyckande – den är ett steg.

Jag tror att livet sker just där, i spannet mellan vad som var och vad som ska bli.

I väntan.

I förhoppningen.

I osäkerheten som ändå håller i handen.

Och kanske är det just därför de här perioderna gör oss ödmjuka.

För när allt är oklart, tvingas man lyssna.

När framtiden är oskriven, måste man känna.

Och när man står i skarven mellan två sanningar, måste man vara ärlig på riktigt – för det går inte att gömma sig då.

Så jag försöker inte längre stressa mig igenom de där mellanrummen.

Jag försöker stå kvar lite längre.

Andas lite djupare.

Och tänka att om jag just nu lever mellan två sanningar, så är det kanske bara för att jag är på väg mot en tredje – en som kommer att kännas självklar först när jag står i den.

Det är så livet fungerar.

Vi är alltid på väg, även när vi står still.