Att leva nära något man älskar - utan att ta det för givet

Det farliga är inte att förlora något. Det är att vänja sig vid det.

Det slog mig häromdagen när jag stod i dojon och hörde ljudet av fall mot mattan. Det där dova ljudet som för många bara är ett ljud i en träningslokal. Men som för mig blivit en del av livet. Något så självklart att jag nästan slutat höra det.

Och kanske är det just där det börjar.

När det vi älskar går från att vara något vi längtar efter – till något vi förväntar oss alltid ska finnas kvar.

Jag tänker ibland på hur många kvällar jag tillbringat i träningshallen genom åren. Hur många gånger jag låst upp dörren, tänt lamporna och känt lukten av judomattan. Hur många människor som passerat genom lokalen. Barn som vuxit upp. Föräldrar som stått vid sidan av mattan. Skratt, frustration, utveckling, svarta bälten, misslyckanden och segrar.

Och mitt i allt detta är det lätt att bli hemmablind.

Det är märkligt hur människan fungerar. Vi vänjer oss vid nästan allt. Till och med det vi en gång drömde om.

En gång i tiden var det där livet något jag längtade efter. Att få vara en del av något större. Att få bygga någonting tillsammans med andra människor. Att få känna gemenskapen i en klubb där människor faktiskt bryr sig om varandra på riktigt.

Nu står jag mitt i det och ibland måste jag påminna mig själv om att stanna upp och verkligen se det. För det är inte självklart.

Inte familjen heller.

Inte de där vanliga kvällarna hemma när någon sitter med sin telefon i soffan, någon annan kokar kaffe och tv:n står på utan att någon egentligen tittar. De där stunderna som nästan känns för enkla för att minnas – men som en dag kanske är exakt de man skulle ge vad som helst för att få tillbaka.

Jag tror att det är därför jag skriver så mycket om vardag numera.

Inte för att vardagen är spektakulär.

Utan för att den är livet.

Det stora sker nästan aldrig i de stora ögonblicken. Det sker i upprepningen. I det lilla. I morgonkaffet. I bilresan. I en träning en vanlig tisdag. I någon som ropar ens namn från andra sidan lokalen. I ett barnbarn som vill att man ska dansa nere på scenen. I en gammal låt som spelas i bilen på väg hem genom Dalsland när solen håller på att gå ner.

Det är där livet gömmer sig och kanske handlar mognad om just det.

Att förstå att det viktigaste inte alltid är det som låter mest.

Utan det som troget finns kvar.

Jag tänker på musiken också. Hur den följt mig genom hela livet. Från pojkrummet och de första skivorna till kvällar idag när jag sitter ensam i mitt egna bibliotek med något gott i glaset och låter en låt spela färdigt utan att avbryta den. Förr jagade man hela tiden nästa sak. Nästa resa. Nästa mål. Nästa upplevelse.

Nu kan jag ibland känna att det största nästan är att få stanna kvar i något.

Att få leva nära det man älskar länge nog för att förstå dess verkliga värde.

Men då måste man också akta sig för vanan.

För vanan är märklig.

Den kan få oss att behandla det dyrbaraste vi har som om det vore permanent.

Fast ingenting är permanent.

Och kanske är det därför man ibland behöver stanna upp mitt i allt det vanliga och tänka:

Det här.

Det här är faktiskt stort.