Att längta bort och hitta hem

Det finns en särskild sorts längtan som inte riktigt går över.

Den som väcks av doften av flygplansbränsle, ljudet av rullande hjul, eller tanken på en gata man ännu inte gått på.

Jag känner den ofta – inte som rastlöshet, utan som en stilla nyfikenhet. En vilja att se, känna, förstå. Att låta världen skava lite mot ens egen tillvaro, så man minns hur stor den faktiskt är.

Snart väntar en ny resa. En annan rytm, ett annat ljus, andra röster och varje gång jag står där med väskan packad känner jag samma sak: att jag längtar bort, men också hem.

För det är märkligt med resandet – man tror att man åker för att upptäcka världen, men till slut är det sig själv man hittar.

I tystnaden mellan två språk. I ett ansikte på en uteservering. I ett kvällsljus som liknar något man trodde man glömt.

Resor har alltid gjort något med mig. De skalar bort det onödiga. Efter några dagar märker jag hur tankarna blir enklare, stegen lättare, och hur små detaljer börjar tala igen – som ljudet av kaffekoppar mot marmor, eller en vindpust från havet.

Kanske är det just därför jag reser. För att bli påmind om var jag hör hemma och för att förstå att hem inte alltid är en plats – ibland är det bara känslan av att äntligen andas fritt.