Att mäta tiden i Leon

Det blir annorlunda när man mäter tiden i barn.

Leon har varit här i helgen.Och trots att vi pratar över nätet flera gånger i veckan, trots att vi ses ganska ofta, så slår det mig varje gång: han har blivit större igen. Inte bara längre. Utan mer. Mer människa.

Det är inte tillväxten i centimeter som överraskar mest, utan språket. Hur han formulerar sig. Hur han väljer ord. Hur han pausar, tänker, testar en mening högt och sedan justerar den. Hur han berättar, inte bara säger. Hur han agerar i rummet, i mötet, i det lilla vardagliga. Det är som om han varje gång har tagit ett steg längre in i sig själv.

Man missar lätt det där när man ses ofta. Men så plötsligt står det där. En ny version och man hinner knappt med.

I helgen gjorde vi smoothie. Eller smojdii, som Leon säger. Det är en av våra ritualer. Något vi alltid gör när han är här. Inte för att det är märkvärdigt – utan just därför att det inte är det.

Han är med hela vägen. Väljer innehåll. Kommenterar färgen. Smakade, justerade. En skvätt till. Lite mindre av det där. ”Nu blev den bra”, konstaterade han med en självklarhet som bara barn kan bära utan ironi.

Jag tänker på hur viktigt det där är. Att få vara delaktig. Att få göra något som inte är anpassat, förenklat eller på låtsas – utan på riktigt. En handling som får ta tid. En stund som inte behöver fyllas med något mer än just närvaro.

Och kanske är det där man ser växandet tydligast. Inte i hur snabbt han springer eller hur högt han räknar. Utan i hur han tar plats i det gemensamma. Hur han förstår sammanhang. Hur han gör världen lite mer begriplig – både för sig själv och för oss runt omkring.

När han åkt hem blir det alltid lite tystare. Lite tommare. Men också rikare. För varje gång lämnar han spår. Ord. Blickar. Små uttryck som stannar kvar och påminner om att tiden faktiskt rör sig framåt – oavsett om vi vill det eller inte.

Och nästa gång vi ses kommer han vara större igen. På sitt sätt.

Precis som det ska vara.