Att omfamna livets osäkerhet istället för att vänta på perfektion

Det finns en föreställning om att man någon gång ska bli färdig.

Att livet liksom landar. Att man kommer till en punkt där allt är på plats. Där man vet vem man är, vad man vill, hur allt hänger ihop.

Jag har nog tänkt så själv, i perioder.

Att det där kommer sen.

Men det gör det inte och kanske är det tur.

För jag märker det mer och mer – att det inte finns något färdigt tillstånd att nå. Att det inte finns någon slutversion av mig själv som bara väntar på att bli klar.

Det är mer som att livet fortsätter öppna nya dörrar, även när man trodde att man hade hittat rätt rum.

Nya tankar. Nya riktningar. Nya frågor.

Och ibland kan det kännas lite ovant.

Man tänker att man borde veta bättre vid det här laget. Vara mer säker. Ha fler svar än frågor.

Men det är inte riktigt så det fungerar.

Snarare tvärtom.

Ju mer man har varit med om, desto mer inser man hur mycket det finns kvar att förstå. Hur mycket som fortfarande kan förändras. Hur mycket som fortfarande rör på sig inom en och det är något fint så. Att inte vara färdig.

Att fortfarande kunna bli överraskad av sig själv. Att fortfarande kunna ändra sig. Att fortfarande kunna känna den där nyfikenheten inför det som ligger framför.

Jag tänker att det kanske är det som är att bli äldre.

Inte att bli klar, utan att bli mer öppen för att man aldrig riktigt blir det.

Och kanske är det just där, i det ofärdiga, som livet faktiskt händer.