Att se ett barn upptäcka världen
- Tommy Widekärr
- för 13 timmar sedan
- 1 min läsning
Det finns stunder då jag bara tittar på honom.
Inte för att han gör något särskilt, men för att han gör det på sitt sätt.
Eget. Nyfiket. Helt och fullt.
Leon upptäcker världen varje dag.
Som om allt är nytt.
Och kanske är det det.
En sten kan vara allt annat än en sten.
En vattenpöl ett hav.
En mask en vän.
Och jag får vara med.
Får stå där bredvid och se honom peka, fråga, springa, stanna, titta igen.
Och jag märker hur han lär mig saker.
Inte om världen – men om sättet att se den.
För i hans blick finns inget bråttom. Inget "vi måste vidare".
Det är här och nu.
En gräsklippare kan få ta hela förmiddagen.En blomma han blåser på kan bli viktigare än allt annat.
Jag tror att det är därför jag ibland vill stanna tiden.
Inte för att han inte får växa.
Men för att jag får se något jag själv glömt.
Hur man är när man är helt upptagen av nuet.
Och kanske är det det vackraste med att vara vuxen bredvid ett barn:
Att få följa med.
Att få bli lite barn själv igen.
Och att förstå att det inte är världen som förändrats. Det är bara vi som slutat titta.
