Att stanna kvar på mattan

Igår var det en sådan där kväll på judomattan när kroppen inte riktigt ville vara med. Jag mådde inte bra helt enkelt.

Ni som tränar vet hur det kan vara. Man kliver in i dojon med samma tanke som alltid – att träna, svettas lite, få känna den där sköna tröttheten efteråt. Men redan i uppvärmningen kände jag att något inte stämde. Kroppen var tung. Stel. Seg, jag kände mig illamående.

Varje rörelse kostade mer än den borde.

Förr i tiden märkte man knappt sådant. Kroppen bara gjorde det man bad den om. Man kastade, föll, reste sig och fortsatte igen. Som om det fanns ett outtömligt lager av energi någonstans.

Så är det inte längre.

Igår fick jag verkligen kämpa för att vara kvar på mattan hela passet. Inte mot någon motståndare – utan mest mot mig själv.

På bilden står jag där tillsammans med min son. Själv ser jag nog lite mer sliten ut än vad jag hade gjort för trettio år sedan. Men samtidigt finns det något fint i just den där kontrasten.

Tiden går. Kroppen förändras.

Men vissa saker består.

Som känslan av mattan under fötterna.

Som gemenskapen i dojon.

Som glädjen i att dela det här med sitt barn.

Och kanske är det egentligen inte så konstigt att saker förändras med åren.

Det märkliga är snarare att man fortfarande står där.

Fortfarande knyter bältet.

Fortfarande kliver upp på mattan.

Och fortfarande – trots allt – stannar kvar.