Att vara buren är också att en dag få bära

Jag är född i november 1968. På bilden är det 1972 och jag är tre år och lite till .

Lila utsvängda byxben, en orange liten sol till tröja och morfars slips som håller ordning på världen. Ronny är det runda, randiga knytet i morfars famn. Pappa står till höger, ung och på väg någonstans, men just här stannar han och håller min hand.

Man kan höra gruset knastra. Känna doften av nystruken skjorta, barnhud och sommar. Tre generationer: morfar som förankring, pappa som framtid, jag som mitten – barnet som ännu inte hade orden för allt detta, men redan lärde mig grammatiken för hur man blir människa.

Och de där fyra händerna. Två händer bär min lillebror, en hand håller min – och den fjärde finns där som ett osynligt skyddsnät. Det är så det ser ut när vuxenvärlden gör plats: någon bär, någon leder, någon fångar upp om steget blir för långt.

Det syns inte på fotot hur Ronny tystnar när morfar lägger kinden mot mössan, eller hur pappa egentligen har bråttom men ändå väntar in min takt. Men man anar det. Bilder ljuger inte – de bara viskar om det vi redan vet.

Jag tänker ofta på hur vi formas av andra människors händer. Det märks långt senare: när man själv lyfter ett barn och armen minns hur det ska göras, när man tar beslut och hör en gammal röst i bakhuvudet, när man hittar sin hållning i någon annans kavaj. Trygghet kan gå i arv som ett smycke – inte glänsande, men slitstarkt.

Det är 1972. Jag är tre år gammal, inne på mitt fjärde, mitt i mellanrummet mellan famn och eget steg. Fyra händer runt mig. Och en livslång läxa som börjar där och då: att vara buren är också att en dag få bära.