Att vara lycklig utan att visa det för någon

Solen sipprar in som guld genom gardinen. Ingen ser det. Ingen trycker gilla. Ingen applåderar. Men det gör inget.

För det här… det är mitt.

Det finns en sorts lycka som inte syns. Den som inte läggs ut. Inte ramas in. Inte bekräftas av någon annan än den inre rösten som bara viskar: Det här… det är nog.

Det är inte den stora, spektakulära lyckan jag menar. Inte den med fyrverkerier och storslagna gester. Det är den lilla, lågmälda glädjen.

Att vakna bredvid någon man tycker om. Att ha kaffe hemma. Att orka ringa sin mamma. Att veta att man har något att se fram emot. Att känna sig trygg i sitt eget sällskap. Att inte behöva förklara sig hela tiden.

Jag tänker att det är en sorts mognad. Att inte längre vilja paketera sin lycka för att den ska godkännas av andra.

Förut var det annorlunda. Lyckan kändes inte verklig förrän någon annan såg den. Men nu…Nu känns det större att få ha den för sig själv.

Kanske är det så: Att när man slutar jaga applåder, börjar man höra sitt eget hjärta igen.

Och där, i tystnaden efter scrollandet,kan något helt annat få plats.

En frid.En stilla tacksamhet. En liten, blygsam lycka.

Som inte behöver synas för att få finnas.