Att vilja mer än kroppen tillåter

Det finns dagar när viljan är starkare än kroppen och dagar när kroppen, helt utan dramatik, säger nej. Inte som en protest, mer som ett konstaterande.

Jag har levt större delen av mitt liv i rörelse. I disciplin. I tron på att det alltid finns ett varv till, en repetition till, en träning till som löser det mesta.

Judon har lärt mig att respektera gränser – men också att tänja dem. Att stå kvar, att falla rätt, att resa sig igen. Den balansen har alltid varit självklar för mig.

Problemet uppstår när man inte längre vet om det är disciplin eller självbedrägeri. När envisheten inte längre är ett verktyg, utan ett motstånd mot verkligheten.

Knät är inte dramatiskt. Det skriker inte och vädjar inte. Det fungerar bara sämre. Och just därför blir det så provocerande. Det finns ingen tydlig fiende, ingen kamp att vinna. Bara en kropp som ber om tid i ett liv som helst vill vidare.

Jag märker hur ilskan smyger sig in. Inte mot smärtan, utan mot begränsningen. Mot tanken att jag måste acceptera något jag inte själv valt.

Att styrka ibland inte är att pressa, utan att lyssna. Att pausa. Att låta det ofärdiga vara ofärdigt.

Det är svårt. För jag är van vid att jobba mig ur saker. Träna mig igenom dem. Skriva mig förbi dem.

Men kroppen går inte att förhandla med. Den kräver närvaro, inte prestation.

Kanske är det där acceptansen börjar. Inte i uppgivenhet, utan i respekt. Att förstå att även begränsning är en form av information.

Och att det fortfarande finns värde i det man kan göra, även när man inte kan göra allt.

Det här är inte ett nederlag. Inte heller en seger. Det är bara ett nytt samtal mellan viljan och kroppen.

Och den här gången försöker jag faktiskt lyssna.