Att välja hemmet – och alla vägar som öppnar sig därifrån

Egentligen hade vi planerat att åka iväg den här helgen. Jag pratade om Fryken, lockades av tanken på en sväng till Mårbacka, och vi hade ytterligare några idéer som fladdrade förbi. Sådant som känns lätt att säga ja till i teorin, just innan kalendern påminner om att livet också behöver andrum.

Och så bestämde vi oss för det enkla: att vara hemma.

Det blev en helg av samtal som aldrig behövde avbrytas, av god mat utan brådska, av promenader i ett landskap som inte behöver imponera för att bära oss. Det blev planer inför framtiden, skissade över frukostkoppar och med det där lugnet som bara infinner sig när man faktiskt stannar upp.

Vi har också tittat på resor. Målet är att boka något redan den här helgen. Men som det ofta blir – ett förslag blev två, som blev fyra, och plötsligt står man mitt i valet mellan det trygga säkra och det som doftar äventyr. Det är märkligt hur samma fråga kan återvända i nya skepnader genom livet: Vart är vi på väg, egentligen?

Och det är svårt att inte börja tänka på tiden. Då – när man drömde stort, ville resa jorden runt, hade modet och ofta även drivet… men inte medlen. Nu – när mycket av det där finns. Möjligheterna, tryggheten, utrymmet. Men tiden är mer komprimerad, mer värdefull, mer påtaglig i sin begränsning.

Men istället för att se det som något tungt så känner jag tvärtom en slags tacksam lättnad. Som att livet, efter alla svängar, faktiskt lett oss fram till en plats där vi kan välja. Vi kan resa. Vi kan stanna hemma. Vi kan göra planer eller låta dem vila. Vi har blivit priviligierade på ett sätt som vi inte ens kunde formulera när vi var yngre – inte genom allt vi hunnit göra, utan genom friheten att säga ja eller nej utan rädsla.

Och kanske är det just det som är en av livets största lyxartiklar:att inte alltid behöva jaga något längre bort, för att man redan har det så nära.