Att växa upp i Dalsland på 70-talet

Det finns en bild på mig som barn – tagen någon gång mycket tidigt 70-tal. Jag står i ett hav av maskrosor, med gula shorts och lika gul tröja, vingligt balanserande på två små ben i det höga gräset. Bakom mig reser sig Dalslands skogar, tysta och trygga, som en kuliss över hela min barndom. Det är något med det där fotot som fångar tiden. En sommar på landet. En tid före skärmar, trafikljus och ständig uppkoppling.

Jag är född 1968. Uppväxt i Dalsland. Och det var på många sätt en annan värld då. En värld som gick långsammare. Där man inte behövde låsa dörren. Där alla visste vem man var. Och där barndomen fick breda ut sig som just de där maskrosängarna – fritt, orädd, ofiltrerat.

Vi gick överallt. Ner till sjön. Till affären. Hem till varandra. Ibland bar vi med oss två mackor i en plastpåse, en flaska mjölk och tanken att det här nog skulle räcka hela dagen. Och det gjorde det. För dagarna var långa. Sommarlovet kändes som en evighet. Vi byggde kojor i skogen, fiskade i bäcken och slog kullerbyttor på åkern. Att någon ropade hem en till middag var som ett stopp i leken, men också ett bevis på att man hörde hemma någonstans.

TV hade två kanaler. Men vi visste ändå när det var Hajk, Fem myror eller Barnjournalen. Vi åt middag på bestämda tider. Vi gick till posten, inte för att hämta paket, utan för att skicka vykort. Och när höstmörkret föll var det fortfarande mamma som tände lampan, inte en sensor.

Jag tror att mycket av den jag är idag formades där, i skuggan av Dalslands granar och på grusvägar som knastrade under fötterna. Det fanns något grundat i det. Något som lärde en att inte ta plats för givet, men att ändå känna tillhörighet. En känsla av att vara en liten del av något större – en by, en gård, en släkt, en skog.

Det är lätt att romantisera sin barndom. Och kanske gör jag det lite nu. Men jag vet också att det fanns något i det enkla, det lilla, som idag kan kännas nästan revolutionerande. Att få gå ut genom dörren utan att veta exakt vad som ska hända. Att få tid att ha tråkigt. Att ha ett sommarminne som luktar klöver, jord, och nyklippt gräs.

Och varje gång jag ser den där bilden från maskrosfältet tänker jag: det var där det började. Bland humlor och hopp. I ett Dalsland som bar mig genom barndomen, och fortfarande viskar mitt namn ibland.