Att våga skriva det man redan vet

För inte särskilt länge sedan läste jag George Orwells essä Politics and the English Language från 1946. Häromkvällen dök han upp igen, den här gången i ett inlägg på någon social plattform där någon sammanfattade hans tankar om skrivande och språk.

Jag fastnade särskilt för en formulering som egentligen handlar om något betydligt större än att skriva.

Att se det som finns mitt framför näsan på oss kräver en ständig kamp.

Det är en av de där meningarna som först kan verka ganska självklara. Naturligtvis ser vi det som finns framför oss. Vi har ju ögon att se med.

Men Orwell talade knappast om synen.

Han talade om vår förmåga att erkänna det vi ser och det är något helt annat.

Jag har skrivit under en stor del av mitt liv. Romaner, berättelser, blogginlägg, låttexter och en hel del annat. Ibland har orden kommit nästan av sig själva. Andra gånger har jag suttit länge framför en tom sida och försökt hitta en början.

Med åren har jag förstått att det inte alltid är orden som är problemet.

Ibland vet jag precis vad jag vill skriva.

Det svåra är att bestämma mig för om jag verkligen ska göra det.

För det finns sådant vi ser men helst inte vill kännas vid. Saker som pågår omkring oss, i samhället, på våra arbetsplatser och ibland i våra allra närmaste relationer.

Vi märker när något inte står rätt till. Vi hör när någon säger en sak men menar något annat. Vi ser hur människor behandlas och hur beslut fattas.

Ändå hittar vi förklaringar.

Det är nog inte så farligt.

Det finns säkert en anledning.

Det är kanske bäst att inte lägga sig i.

Och så fortsätter vi som vanligt.

Jag tror att vi människor är ganska skickliga på just detta. Att anpassa verkligheten efter vad vi orkar eller vill förhålla oss till.

Det gäller förstås även mig.

Det är betydligt bekvämare att skriva om sådant man redan har tänkt färdigt. Sådant där man vet var man står och inte riskerar att behöva ompröva någonting, men det är inte alltid där de intressanta texterna finns.

Ibland börjar en text med en tanke som skaver. Något jag har sett eller hört och inte riktigt kan släppa. Jag börjar skriva utan att veta exakt vart jag ska komma och det händer faktiskt att jag upptäcker att jag själv har haft fel.

Det är kanske en av de viktigaste anledningarna till att fortsätta skriva.

Inte för att övertyga andra om att jag har rätt, utan för att försöka förstå vad jag egentligen tänker.

Orwell var mycket kritisk till hur språket kunde användas för att dölja verkligheten. Hur enkla förhållanden kunde kläs i så många ord att det till slut blev svårt att förstå vad som faktiskt hade hänt.

Jag tycker att det är en högst aktuell iakttagelse.

Vi lever i en tid där det produceras oerhörda mängder text. Vi informerar, kommunicerar, förtydligar och formulerar oss. Inte minst i arbetslivet.

Ibland undrar jag om vi inte har blivit så upptagna av att uttrycka oss korrekt att vi glömmer bort att säga något.

Vi kan skriva långa redogörelser utan att någon behöver ta ansvar. Vi kan beskriva problem utan att nämna vad de består i. Vi kan till och med få ganska allvarliga saker att låta som om de egentligen inte har inträffat.

Det är en smått underlig förmåga och den är inte alltid särskilt hedervärd.

Som lärare tänker jag också på vad vi lär våra ungdomar om detta.

Vi uppmuntrar dem att tänka kritiskt, att bilda sig egna uppfattningar och att våga uttrycka sina åsikter. Det är viktiga saker, men vi måste också lära dem att det finns en skillnad mellan att ha en åsikt och att ha tänkt igenom den.

Att vara övertygad är inte detsamma som att ha rätt och att våga ändra uppfattning är inte ett tecken på svaghet.

Tvärtom.

Det kräver ibland betydligt större mod än att hålla fast vid något man en gång har sagt.

Jag återkommer ofta till just det här när jag skriver. Kanske för att jag själv fortfarande försöker bli bättre på det.

Att inte nöja mig med den första förklaringen. Att inte välja den bekvämaste formuleringen. Att försöka förstå också det som talar emot min egen uppfattning och framför allt att vara ärlig mot mig själv.

För jag tror att det finns en fara i att vi vänjer oss vid att inte se.

Först väljer vi att bortse från något litet. Sedan från något annat. Till slut har vi byggt upp en ganska behaglig bild av verkligheten där det mesta passar in och där det som stör helt enkelt får stå utanför.

Det kan säkert göra livet enklare, men jag är inte säker på att det gör oss klokare.

När jag tänker tillbaka på Orwells essä är det därför inte bara hans råd om att stryka onödiga ord eller undvika slitna uttryck som stannar kvar. Det är sambandet mellan språket och tanken.

Att det vi skriver faktiskt säger något om hur vi tänker. Och att vårt sätt att formulera oss ibland avslöjar vad vi försöker undvika.

Jag kommer säkert att fortsätta använda för många ord ibland. Jag kommer att skriva meningar som borde ha strukits och formuleringar som kunde ha varit betydligt bättre.

Det får jag leva med.

Men jag hoppas att jag aldrig blir så angelägen om att skriva vackert att jag glömmer bort att skriva sant. För det är kanske där det börjar.

Inte med att hitta de rätta orden.

Utan med att våga säga det man redan vet.

Även när det hade varit enklare att låta bli.