Avskedstid

Det är sen kväll nu. En sådan där stilla, varm junikväll som doftar av utslagen hägg och nyklippt gräs. Jag har just kommit hem från en mycket fin tillställning – en kväll fylld av skratt, tårar, tal och musik. En kväll som bar både glädje och vemod i samma andetag. Och det är kanske just det som gör sådana här kvällar så minnesvärda. De säger något mer än bara ”tack för den här tiden”. De påminner om hur viktiga våra möten är. Och hur ovissa de kan vara.

Jag har skrivit om det tidigare – om hur livet är fyllt av avsked. Men i kväll, i denna sena timma, känns det lite starkare än vanligt. Det är nu avskedstid. Inte för att sommaren nödvändigtvis betyder slutet, men den betyder ofta förändring. Och i förändringen ligger både hopp och förlust.

Jag tänker på de där människorna som kommit in i mitt liv, ibland för en kort tid, ibland för många år. Människor jag delat vardag med. Arbetsrum. Kaffepauser. Skratt och frustration. Glädje över ett lyckat projekt. Sorg över en tung dag. Jag har lyssnat på deras berättelser, fått deras förtroenden, och ibland vågat lägga mina egna tankar i deras händer. Vi har burit varandra i det lilla och i det stora. Och så en dag är det dags att säga hej då.

De går vidare. De byter jobb. Flyttar. Väljer något nytt. Och jag står kvar en stund, som man gör vid perrongen när tåget börjat rulla. Inte för att jag vill stoppa det, utan för att jag vill hinna känna efter. Ta in vad de betytt. Vad de lämnat kvar i mig.

För visst är det så – vissa människor stannar kvar inom en, långt efter att man slutat mötas varje dag. De blir en del av det man bär med sig. I sitt sätt att tänka. I sitt sätt att vara. Och ibland, i ett särskilt uttryck eller ett skratt, dyker de upp igen.

Så i kväll vill jag bara säga: tack. Till alla er som funnits med längs vägen. Kort eller länge. Ni som lämnat spår. Ni som fått mig att växa. Jag bär med mig era röster i vinden, era skratt i korridorerna, era avtryck i mitt hjärta.

Det är avskedstid nu. Men också tid för tacksamhet.

Och kanske, någonstans längre fram, möts vi igen.