Betraktelser

Det är mitt i juli och huset andas långsamt.

Luften står stilla, som om också den tagit semester.

Anette gick till jobbet för en stund sedan. Hon jobbar kväll. Själv sitter jag vid köksbordet med en envis känsla av att det är nu dagen egentligen börjar.

Vi hade en fin morgon. Sån där som bara kan uppstå när ingen har bråttom.

Jag vaknade först vid nio, för sent och alldeles lagom.

Drömmer mycket just nu. Märkliga, ibland vackra drömmar – kanske är det värmen som drar upp allt till ytan. Den där värmen som aldrig riktigt släpper taget, som lindar sig runt en även om nätterna, tills morgonluften äntligen rensar bort det klibbiga.

Vi satt på framsidan av huset. Där fungerar det fortfarande på förmiddagen, innan solen blir för påträngande.

Kaffe. Melon. En stund som inte behövde så många ord. Sedan gick vi in.

Solen är skoningslös nu. Inget för stora tankar.

Men jag försöker ändå skriva.

Eller: jag säger det till mig själv, att jag ska. Att det är dags att få ner något av allt det där som rör sig inom mig. Det är ju det här som är jobbet, också.

Innan jag öppnade dokumentet tog jag in dagens nyheter.

Det är märkligt, hur världen kan kännas både långt borta och alldeles för nära samtidigt.

Tågtrafiken i Sverige fortsätter krångla. Människor sitter fast, väntar, släpar barnvagnar längs perronger utan att veta när de får komma fram. Det är som om systemen vi byggt börjat glappa – inte över en natt, men sakta, nästan omärkligt.

I USA pressas Trump allt hårdare. Nya avslöjande kring Epstein har släppts. Nya skuggor kastas över redan mörka rum. Man vänjer sig aldrig riktigt, men man slutar heller inte förvånas.

Och så kom beskedet att Percy Barnevik har gått bort. En av de riktigt stora. Från maktens toppar till kampen mot fattigdom. En ovanlig båge, en påminnelse om att det går att förändras – att det aldrig är för sent att låta livet ta en annan riktning.

Själv sitter jag här med värmen tryckande mot fönstren.

Med drömmarna från i natt fortfarande lite kvar i kroppen.

Med melonens sötma kvar i munnen och tankarna svävande över tågspår, maktens korridorer och den där lilla platsen på framsidan av huset där dagen började.

Det är mitt i juli. Och ibland är det där, mitt i stillheten, som världen talar som tydligast.