Bland jättarna - och om insikten som kom först nu.

Morgonljuset i en redwoodskog är något enastående. Det silas ner mellan trädkronorna som om det vet att det måste vara varsamt. Som om det förstår att detta inte är vilken skog som helst – det här är en helig plats.

Vi vandrade in i Redwood National Park i dag, och redan efter några steg visste jag: detta skulle bli en annan sorts upplevelse än den jag hade som ung. För jag har faktiskt varit här förut. För väldigt många år sedan, när livet fortfarande låg framför mig och världen kändes som något som skulle erövras. Jag minns att jag tyckte träden var stora – men jag förstod aldrig varför alla pratade om dem som något magiskt. Jag såg dem, men jag såg dem inte.

Det gör jag nu.

Nu går jag långsammare. Stannar oftare. Lägger handen mot barken och försöker ta in vad det är jag står inför. Ett träd som levt i tusen år, som stått stilla medan allt annat förändrats. Det gör något med en. Och plötsligt är man inte längre i en skog, utan i något större – något nästan andligt.

Jag tänker på pappa. På hur han, när jag var liten, berättade om redwoodträden med en sådan glöd att jag trodde han varit här själv. Men det hade han inte. Han hade bara läst om dem. Ändå lyckades han plantera en bild i mitt huvud som aldrig riktigt försvann. Och idag, stående här, växte den bilden ut till verklighet.

Jag är glad att jag fick komma hit igen. Inte för att upprepa ett minne, utan för att förstå det jag aldrig kunde förstå då.